På morsdag är jag tacksam. Tacksam över att ha en mor och tacksam över att vara en mor. Ju mer jag själv är mor desto mer kan jag uppskatta, förstå och imponeras över min egen mor.
Min mamma är en sån som inte direkt vill stå i centrum; inte bli hyllad. Definitivt inte bli firad på sociala medier.
Hon är en IMPONERANDE människa och jag har fog för att påstå att hon är bland de modigaste och starkaste människor jag nånsin träffat. Ni som känner henne vet. För mig har hon varit den perfekta mamman; stark, envis, tuff, förstående, peppande och rolig. Och smart! Hon har lärt mig en massa bra saker och alltid; alltid trott på mig. Och än i dag är hon bland de absolut bästa att prata med när det verkligen gäller. Och varenda jäkla dag trotsar hon alla gränser som satts upp och går sin alldeles egna väg - mot alla odds. Med en cool stil och massor av integritet.
Finaste, bästa mamma - I Love you.
Att själv vara mamma är en oändlig utmaning. Det är härligt stundom och alldeles förfärligt stundom. Det kanske låter hemskt, men det förfärliga ligger i alla de tillfällen då jag inte känner att jag räcker till. Det beror ju förståss på vad man anser vara att "räcka till" och jag tror att för dem man älskar vill man på så oerhört många sätt och vis finnas till att det är svårt att känna sig "good enough."
Utöver det är själva grejen att vara mamma helt enkelt för stor att ta in. Jag; JAG, har fått ansvaret över tre barn. Tre jättefina små människor. Jag får ha dem. Ett tag i alla fall. Det var allt jag nånsin önskade för några år sedan. "Ett barn; bara ett, sen ska jag aldrig mer i hela mitt liv be om något mer." Jag fick tre. Och de är så klart mitt allra finaste och bästa.
Och de driver mig till vansinne då och då. Eller; de tvingar mig att växa som människa, på ett sätt som ingen nånsin kunnat göra tidigare.
Mamma och jag - 1974
Dukat för morsdagsmiddag.
