Sen gick det så himla långsamt att få med hela familjen på båten; att vakna, packa in sig i bilen och följa med. Vi kom helt enkelt iväg PÅ TOK för sent. Jag skulle inte hinna till start! Åååå vad klantigt. Ändå fortsatte vi åka in mot Stockholm; Tullinge och Lida med det där hoppet. Ni vet, hoppet, som aldrig överger en.
När klockan började närma sig starten 11.00, verkade som om vi kanske, tack vare några bra manövreringar av fd Stockholmaren Niki, skulle hinna fram. MEN! Även om vi skulle hinna fram, behövde jag ju montera lapp på cykel och tröja. Och det tar faktiskt också tid, om än så lite.
10.58 glider vi in på Lidas parkering, lyfter av hojen och jag möter upp Caisa Sindt som förser mig med tröja, nummerlapp och fixar med lapp på cykeln medan jag byter tröja. Caisa skickade iväg mig genom målportalen för att starta chipet och när det var passerat gick starten. Jag bara gled in i ett lagom bra startled och var iväg tillsammans med alla andra i min klass. Helt ofattbart! Jag lovar att jag skrattade för mig själv i fem kilometer minst.
TUSEN TACK till Christine som köpte tröja och startplats till mig. Jag kommer ju aldrig att bli en vettig människa; en icke tidsoptimist, när det går så här bra :) Och tusen tack till Caisa som så rådigt hjälpte mig med allt.
I år kände jag mig, ta mig tusan, riktigt, riktigt bra! Stolt som bara den över hur långt jag kommit tekniskt bara under det senaste året. Jag tar mig nu med lätthet fram där de andra helt klart har svårt att manövrera; där de stannar och kliver av; faller eller går. Superkul. Sånt som tidigare var en utmaning, är nu rätt enkelt.
Jag kör alltid med säkerhetsmarginal, för ärligt talat så är jag 1) mamma, 2) naprapat. Inget av dessa magiskt fina saker är värda att sätta på spel över något så simpelt, om än sjukt kul, som mtb.
Det är vääääälidgt mycket testosteron då och då i mtb-lopp. Framförallt i starten - jisses vad grabbarna bufflar, knuffas och tokstressar. Jag vet att jag kommer cykla om de flesta efter några kilometrar, ändå cyklar de som om det inte fanns en morgondag, många av dem. Två gubbs gjorde en synkroniserad otb (over the bar; alltså en snabb vurpa över styret på cykeln) TOTALT i onödan. Tack och lov gick det väl.
Mia deltog idag i ett stafettlag och körde första sträckan där. Hon var nöjd om än lite irriterad på den tekniska oförmågan i leden. Chris, som är tokpeppad på att utmana sig själv rätt tufft nu för tiden, körde hela Lida Loop; alltså tre loopar och 65 km. Det här genomförde hon på den grymma tiden av 4.01 vilket är tokbra! Mitt lopp var double loop och 44 km.
Väl i mål, efter dusch av både mig och cykel, såg jag i resultatlistan att jag placerat som bästa dam i klassen double loop. Detta trots en felkörning vid målgång på ca två minuter.
Lida friluftsområde är ett imponerande ställe - ett sådant man önskade att varje kommun och stad skulle ha tillgång till. Där finns ett oändligt antal stigar och slingor att motionera på. Även ett fint bad vid stranden av sjön. Där finns en lekpark / hinderbana för barn och en styreträningsdel lite längre upp på området. Tillgång till dusch och bastu finns och även ett världshus där man kan äta och fika. Fenomenalt.
Själva tävlingen Lida Loop har blivit en favorit för mig. Jag gillar utbudet och valfriheten i sträckor och klasser. Dessutom gillar jag lopporna; tre stycken inte helt likadana loopar som innehåller en bra mix av singletrack och snabbare, återhämtande grusvägar. Jag uppskattar fram för allt att singeltracklederna faktiskt bjuder lite utmaningar. Slutet av första loppen samt början av andra är riktigt kul körning över bergsknallar och rötter i ganska knivig terräng. Sånt gillar jag.
I mål bjuds man på lunch; tjockkorv med potatissallad och salsa. Inte så dumt efter många mil i leran :) Hela startområdet är fint och ovanligt effektivt och välsmort. Som alltid önskar jag mer utställer och mer försäljning - sånt är kul. Lida Loop tar fram an supersnygg tävlingströja varje år; en sån man bara MÅSTE ha. I år var den megasnygg. Tyvärr missade jag att köpa förra årets retroinspirerade tröja i vitt, svart och orange, men den köpte Niki nu idag; de udda storlekar som var kvar från förra året.
I övrigt är det extra kul att ha familjen med sig. Jag fick en enorm energiboost av att se dem och bli peppad av dem efter ett varv i spåret. Också supermysigt att få välkomnas in i mål av dem allihopa. Jag tror dessutom att det är bra för barn att få vara med i sådana miljöer; att det är inspirerande också för dem att se hur positiv idrott och sportslig vänskap ser ut.
Tja; tack Lida Loop - det kanonbra, precis som förra året. Jag är riktigt sugen på att återkomma och kanske sikta på fulla äventyret med 65 kilometer att avverka.
