Jag KAN gå hem. Jag FÅR gå hem. Jag får fortsätta leva. Jag får åka härifrån.
DET är ett privilegium som inte ens går att sätta ord på.
Just precis här har hundratusentals människor kommit in i Auschwitz, precis som jag idag, med mina barn. Via rälsen in igenom den stora porten som slöts bakom dem, slutstationen. Skillnaden som tar andan ur mig är hur det var för de familjer; de mödrar som kom hit då. Jag gör det frivilligt. Kommer hit med min familj. Utan skräck. Trygg och säker på att inget ska hända oss.
Mina tårar trillar oavbrutet när jag tänker på alla de som kom hit, fraktade som djur, rädda och skräckslagna med farhågor om att detta var den absoluta slutstationen. Jag tänker på skräcken de upplevde och undrar vad som var värst?
Så jävulskt - taggtråd med högspänning. Ingen chans att fly.
I små, kalla, oisolerade och fönsterlösa tågvagnar fraktades människor hit.
I baracker som även de var oisolerade, fick de som blivit ryckta från sin tillvaro, till ett helvete. Om de inte tillhörde den skara som omedelbart togs till gaskamrarna. Eller sköts för att skapa skräck, lydnad och ordning i leden.
Boendebaracker. En barack rymde ca 400 personer.
This breaks my heart....
The road to death. Här fick de gå som skulle direkt till gaskamrarna. De som var för gamla eller för unga, för svaga eller sjuka för att kunna bidra med några veckors mannakraft
Gamla, svaga, sjuka och barn.
En av alla gaskamrar. Resterna av den förfallna, gamla, hiskeliga byggnaden.
En av dammarna där aska från krematorierna dumpades.
Arbetarbostäder. De gavs tre mål om dagen; till frukost - the black liquid som var vatten med svag kaffeersättning, lunch - soppa på ruttna grönsaker och till middag - lite svartbröd. Kaloriintaget var beräknat till att hålla fångarna vid liv i Max tre månader. Om de inte dog innan av annat.
På den tiden fanns förresten inget gräs; inte ett enda strå - bara lera och gegga.
Och jag tänker att det måste ha varit vedervärdigt bortom ord. Att vara så nära friheten och ändå så totalt fångad och dödsdömd. Och jag undrar hur människor kan få för sig att sätta sig över andra människor? Att behandla människor som, ja djur är ju ett dåligt ord, men så ovärdigt? Att ta död på. Att ta sig rätten.
Och vid dagens slut kunde vi promenera ut från området. Fria. Levande. Oskadda om än skakade. Som en intakt familj. Och det var det förskräckligt många som inte fick.
Vi måste kämpa i stort och smått för att aldrig, aldrig ge näring till något ens i närheten av det fruktansvärda.
Never. Again.
