Idag är en dag då känner mig lite luddig; på insidan. Jag känner mig lugn, lite långsam; varm och glad. Påmind om det där som är viktigt på riktigt. Det är ju i och för sig rätt många saker som är det. Viktigt. Men det fint att göra det vi gjorde igår. Vi tog oss tid att ses och samlas kring ett bord, med många levande ljus, en hel del mat och dryck och hög volym på både prat, stim och musik. Det var trångt och mysigt; mycket liv på liten yta. Vi berättade saker som behöver berättas. Lyssnade på varandras berättelser. Delade vad vi känner tacksamhet för. Lyssnade och inspirerades av andras tacksamheter. Så uppfattade jag det i alla fall. Och jag tycker det är så himla fint och mysigt att få lyssna på andra människors upplevelser. Mer än det där man hinner med när man bara ses i förbigående. Prata. Dela. Reflektera över hur vi alla är så lika. Och olika. Vi knatar alla på i våra små liv och känner ömsom med- och motgång. Vi har alla våra stunder av lycka och även problem. Det som är en utmaning för en person är problemfritt för en annan. Och vice versa. Jag tror på riktigt att vi borde ses oftare och prata så öppet som möjligt om våra upplevelser av världen. Utan att döma eller värdera. Jag tror att det hjälper oss förstå världen och oss själva. Och om den förståelsen leder till en mer lugn och trygg känsla då blir vi mer kärleksfulla människor. Och kärleksfulla människor kommer att revolutionera värden. Så; ja - fler sammankomster, helt enkelt.
