Lite smartare - lite bättre!

Idag körde vi, äntligen, vintersäsongens första långspin. Igår cyklade jag nämligen landsväg ute och blev påmind om varför vinterns långspin inne är så bra. Det är bistert ute, vilket jag i och för sig gillar. Vad värre är så är det blixthalt. Inte igår, men endera dagen nu. 

Vintersäsongens långpass görs med fördel inne i en spinsal. I år har vi utvärderat förra årets långpass och gjort lite förbättringar. Bl.a. så lade vi in 15 minuters vila mellan varje 45-minuterspass och upprepade detta tre gånger. Det gjorde att den fysiologiska effekten på kroppen blev av mycket högre kvalitet. Det kändes lite ovant men mycket smartare och bättre. 

Att kliva in i salen full av medryttare och dela ledarplatsen med två fina cyklister är för mig som att kliva rakt in i en lycko-bubbla. Jag är verkligen lycklig och nöjd under hela passet. Det är en energiboost utan like. Märkligt, då man kan tycka att det borde ta mer energi änder ger, men så är det alltså inte. 

Nu, efter tre timmars grymt fin träning, är det dags att fira advent. 

Trevlig advent på er alla. Tack för idag alla  ni som var med ❤️

Osugen

Ahhh, tre veckors förkylning med hosta som nästan tagit vett och sans ur mig, har lämnat mig med ett stort o-sug på träning. Hela hösten har ur träningsperspektiv varit den mest ostrukturerade, omotiverade och minst aktiva på länge. 

Jag känner ingen lust och inget sug på träning alls! 

I alla fall så har de sista veckorna då varit påfrestande, då inte bara jag varit sjuk och fått stå över träning, utan även barnen. Ingen träning, förkylning, vab = rastlöst om än osugen. 

Allt ovanstående drev mig ner till Christoffers cirkelpass i går kväll. "Lite starkare, lite bättre som det sägs, fast i mitt fall igår, lite svagare, lite sämre. 

Bara uppvärmningen var mer än jag tränat på tre veckor... Osugen var som sagt bara förnamnet. Otränad skulle kunna vara mellannamn. 

Ja, sen drog träningen igång, på ett välstrukturerat och trevligt sätt. Enkelt, effektivt, upp till var och en att göra det på sitt sätt. Ändå gör vi det tillsammans. 

I ett blink var passet över, en timme hade gått. Känslan i kroppen helt suverän. Bra tankar, bra känslor. Sköna vibbar. En tanke var, ursäkta självgodheten, "-vilket supertrevligt ställe att vara på." "Om man gjorde det här passet varje vecka skulle man ju bli riktigt vältränad." "Gruppträning är verkligen oslagbart bra; funkar toppen även om man inte är sugen. "

Träning. Träningskompisar. Form. ❤️

För och nackdelar

Nu har jag varit sjuk i tre veckor! Eller - en jäkla hosta dröjer sig kvar och kroppen känns inte helt hundra. 

Ingen träning alltså. 

Vanlig träning. 

Det har lämnat rum för yoga och meditation istället. Varje dag i två veckor. Jag är så himla nöjd med här och tänker att om jag inte blivit sjuk så hade jag nog inte kommit igång med den här nya vanan. En ny vana som jag tänker behålla. 

Hittills har jag haft en ambition att yoga varje mer hemma, men helt enkelt haft väldigt svårt att hitta en timme ostörd tid i vårt familjepussel. Dessutom har jag haft en önskan om att yoga mer med barnen, men liksom inte riktigt kommit loss så ofta som jag vill. 

Nu, sedan två veckor, rullar jag emellertid bara ut min matta varsomhelst och kör ett pass. Inte nödvändigtvis en timme men kanske 30 minuter, ibland 15. Det roliga är att det funkar hur bra som helst. Ibland hakar barnen på och yogar med mig en stund. Ibland fortsätter de med sitt. Självs grejen är uppenbarelsen i att det funkar. Det blir gjort. Det är inte längre ett problem. Och det är superbra för mig. Tom meditation - mitt i vardagsrummet! 

Uppslukad!

Var helt och håller uppslukad igår, av något virus som snott min röst och vgivit mig ont i kroppen och halsen. Även av grävande i diverse folkbokföring. Liggandes i soffan, helt matt, började jag leka med appen Ancestry, vilket var både enkelt och roligt. Sen spårade det snabbt ur. Jag har redan betalat för tre olika sökarkiv på nätet; absolut värt det. 

Förutom att det är så spännande att jag tappar koll på tiden och glömmer bort att äta, så fyller det mig med så många olika känslor. Det är som en legend som tar plats inuti mig, mina släktingar i flera led bakåt liksom lever i mig. 

Just nu har jag hamnat långt uppe i Västerbotten i min gammelmormors ursprungsfamilj med utlöpare till bl.a. New York och Park Avenue. Även flera släktspår som rotat sig i den norrländska myllan kring Älvsbyn; Vistträsk, Korsträsk mm. 

Det är något speciellt som kommer över mig när jag sida för sida plöjer igenom gamla kyrkböcker. Det här med förgängligheten, människor som kommer och går. Liv som levs; börjar o tar slut. Generationer som byter av varandra. Det är så himla skönt tycker jag att bli påmind om att vi alla är rätt betydelselösa i det stora hela. Vi föds, vi är här i några år och sen dör vi. Nästa generation tar över. Och nästa. Och nästa. Oberoende och troligen oberörda av allt det där vi lade så mycket möda vid under vårt liv. 

Jag gillar det där. Och jag är helt uppslukad! 

Det här är min gammelmormor Anna-Stina Engström.