Årets knasigaste jobbdag - julkavalkaden

En gång om året blott inträffar julkavalkaden. Tillsammans med Valloxen runt, är det årets knasigaste jobbdagar. I år kom Carola på besök. Tidigare år har det varit en cowgirl, Lena PH, drottningen och Di Leva. Hahaha...

Cykelben

Jag tror, på riktigt, att det är bra att falla. Som vuxen alltså. När man är liten faller man ofta; det är en självklar del i vår strävan att lära oss nya saker. Som vuxen blir man mer benägen att undvika att falla. Undvika smärta och obehag. Men att lära nytt innebär ju olika former av obekvämlighet. Sånt man måste igen för att komma vidare. 

Jag ser vurporna i skogen som något väldigt positivt! Att få ramla och slå sig som vuxen, att utsätta dig för det, känns betydelsefullt. Det betyder förut att jag utsätter mig för något jag inte kan och alltså lär jag mig. 

Formawards 2014

Här bjussar jag (Mia) på en av alla underbara nominationer till fredagens form-awards. Varsågoda att njuta!

Årets bästa tradition

Så var det dags för julens höjdpunkt i min mening. Igår närmare bestämt. Morgonen efter den episka julfesten. Att säga att jag var "trött" skulle vara lika underdrivet som att säga att badet i Morga hagar var "varmt".

Hur som helst, efter en helt förtrollad kväll och natt med formarna, var det faktiskt så att jag steg upp (uppstod) och fick på mig cykelkläder. Fick tack och lov assistans med att packa ryggsäcken; DET var annars för mycket denna morgon. Tillsammans M och C rullade vi ut i det helt ljuvliga vädret; tänk att det ville sig så? Gnistrande frost, ishala vägar och en decembersol som helt magiskt strilade in i skogen mellan granar och kvistar.

Vi kunde skratta åt vilken seg dag det här var, och det var skönt. Skönt att bli "ursäktad".

Vi jobbade på fram till Lunsentorpet. Där är julrundans första, traditionella stopp. Det är fint tycker jag, att det finns sådana fina friluftsanläggningar att tillgå. Helt gratis! Vi dukade upp julfika inne i torpet, och njöt en stund av den sprakande elden i kaminen och lite kaffe, macka, frukt, kakor, russin och vad det nu var. Ni vet, när man äntligen; äntligen stillnar? När man verkligen släpper allt; landar i sig själv och stunden, känner en viss tyngd i kroppen, när själen landar där, och det bara känns så himla fint? Så var det!

Sen väntande den rotigaste och stenigaste biten av turen; den precis norr om Lunsentorpet. Vi mötte förresten så många människor ute i skogen; löpare, cyklister och vandrare. Det gläder min inre hälso-nörd att så många är ut i skog och mark och sportar.

Efter mycket prat, fniss, gapskratt och prat, och en del ligg och skrotningar, infann sig lugnet. Vi tystnade och hittade flytet i cyklingen. En efter en, genom den stora, magnifika, vinterkarga skogen; tysta, fokuserade.

Jag älskar skogen och jag faschineras av skogen om vintern. Borta är allt som bara trivs i värme. Kvar är allt det tåliga och levnadskraftiga. Det som håller stången genom hela den kalla och mörka årstiden. Det som av någon märklig anledning är grönt och skönt i isande kyla, hela året om. Det som stannar kvar och härdar ut. Det är vacker och mäktigt tycker jag.

I slutet av Lunsen; vid Flottsund, väntar en utförslöpa utan dess like - hej vad det går. Efter mycket tragglande över hala rötter, isiga klippor, genom lera och pölar, är en lång nedför precis lagom åt en.

En av grejerna jag verkligen gillar med mtb, är det ständiga lärandet. Hjärnan är totalt fokuserad på att lösa uppgifter, hela tiden. Hur hala är rötterna? Hur mycket kommer bakhjulet att glida på just den roten, i den lutningen? Hur högt är det där välta trädet - kommer det gå att hoppa över med cykeln, eller kommer klingan att fastna och orsaka tvärstopp och OTB (over the bar). Alla dessa snabba beslut; avvägningar av situationer; lutningar, vinklar. Bra saker för hjärnan.

Vidare via Flottsund, upp, upp, upp för mördarbacken. Den gick bra; bättre än nånsin tror jag. Även här, i morga, susar man mest nedför, invid de häpnasväckande vikarna och gläntorna.

I vår vik stannade vi till. Av med alla kläder och ut i vattnet. Dags för traditionsenligt julbad - det blir inte jul utan det! Först är det bara kallt, kallt, kallt. Men sen; efter, är det bara skönt. Och häftigt. Alla sprang vi i och alla stod vi sen som blöta hundar och trixade på oss cykelcyxor, tights, underställ, galosher mm.

Sista biten var bara ren njutning. Vidare genom Morga hagar, ut vid Krusenberg, in via Rickebasta, Hagelsten tillbaka till Knifetown för att slutligen nå målet för dagen - soffan.

Tack fina vänner för allt roligt och bra vi har med våra rundor. Kärlek och blåmärken.

Tack!

Hej alla, hörrni det tog ett tag att smälta fredagen. Vilken dag! Eller rättare; vilken kväll och natt. 

Man kunde ha sina föraningar när i stort sett ALLA ville och kunde komma på julfesten. Det var liksom rätt stämning från början; reda innan festen hade börjat. 

Det var verkligen superroligt, härligt, trevligt och fint att få träffa er alla och fira av den termin som vi ALLA bidragit till nu under hösten. Och TÄNK vad vi alla bidrar...

Jag vet inte om ni känner som jag, men vissa dagar "går man till jobbet". Andra dagar; ibland, slås man av vilken otroligt fin situation man har hamnat i / bidragit till; att få jobba med något man känner absolut PASSIONERAT för; att få göra något man BRINNER för och via det ha förmånen att sprida GLÄDJE och VÄLMÅENDE! 

Det här gäller oss alla på form; vi är stället och platsen där människor får må bra. Stället dit man kan komma för att ladda sina batterier. Stället där man ALLTID är välkommen och välkomnas av vänskap och omsorg. Stället där man dessutom får och kan växa så mycket man vill och törs. DET är det vi gör; hjälper människor att växa. Och hur coolt är inte det?

Det blev extra tydligt i fredags, men alla superfina nomineringar, eller hur? Och det var ändå bara en bråkdel av alla människor som är kunder på form. Tänk er bara vad ni GER och GÖR varje gång ni är på form :) <3 

Så för att avrunda här (jag vet att ni alla har annat att göra än att läsa långa "jobbtexter"); TUSEN tack för att ni är så UNDERBARA hela gänget! TAck för att ni väljer att jobba på form, det är stort för mig och Niki ska ni veta; en sån ära. Tack för en superhärlig kväll. (Hur många julfester leder fram till spontan klättring över maskiner med 30 pers på en enda cykel?) Tack så MYCKET för den fina presenten från er - TOOO MUCH <3 

Jag och Niki önskar er en underbar julhelg; hoppas ni får äta, vila, njuta och umgås med era nära och kära. 

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR - massor och kramar och kärlek <3

PS - boken ni fick är Den Bästa på länge. Skriven av bland andra min fd lärare, professor i idrottsfysiologi, Carl Johan Sundberg. I den här boken finner ni det senaste vetenskapligt bevisade underlagen för hur vi faktiskt för träna och ta hand om vår hälsa. Riktigt, riktigt bra bok som ger riktigt, riktigt bra kunskap.

Det är lite mycket nu....

Underbart är (för jävla) kort

Aaaaahhhh, hur ofta slår drömmen in? Jobbat klart, det är fredag eftermiddag och jag kommer hem till nystädat, rent och fint. Maken har köpt vin och björkved till brasan. Dessutom väntar en ljuvlig bukett fredagsblommor från kärleken. 

Helt underbart! Nu vill man bara slå sig ner i favoritfåtöljen, titta in i brasan och och hälla upp ett glas rött. 

However - innan jag hinner blinka stormar barnen in. De har en helt annan ide om denna kväll; smoothie-challenge! Det innebär att man tar fram allt (!!!) som finns i hela köket och drar lappar om vad smoothien ska innehålla. Inte EN smoothie - flera! Kladd! Över hela köket.... 

Avrundar med ett passande citat, och en bild på the flöwers och önskar er alla, på alla sätt och vis, en skön fredagkväll. 

Cleaning your house while your kids are still growing 

is like shoveling the walk before it stops snowing. 

~Phyllis Diller

Gratitude-day

Wow - vilken dag det här blev. Det är ju Anna-dagen idag och jag ÄR bortskämd med uppvaktningar. Så även idag; blommor, kaffe och present på sängen. I alla år har jag fått ett namnsdagssmycke av min Mamma på Anna-dagen. Fint va? Idag fick jag precis vad jag önskat mig, en liten ring från ByMile. Jättefin.

Efter en soft förmiddag med lite lagom jobb, tog jag tåget in till Sthlm. Jag älskar den stan! Vet inte riktigt hur jag ska ge mig själv veckovis behörighet dit nu när utbildningen är över? Får fundera vidare på den saken. Alla ni som behöver en skillad KBT-terapeut / holistisk terapeut med kunskap, erfarenhet, vidd och bredd inom fysisk och psykist hälsovård, vid enstaka tillfällen, hör av er då.

Hann med lite sammanställning och summering på Starbucks med sällskap av en femtioåttakronorskaffe (!) Tur att man bara har namnsdag ibland.

Idag var det emellertid dags för en träff med min mentor inom psykoterapi. Hon är faktiskt helt fantastisk. Hon är ett antal år äldre än jag, med gedigen erfarenhet och kunskap inom området. Hon är klok och smart; streetsmart. Och rolig - man kan skratta ihop med henne. Efter en träff med min metor känner jag mig lite gladare, lite klokare och ... nöjd.

Sen var det direkt dags för träff med gruppen. Min gruppterapi-grupp. De börjar bli som en...en mänsklig rättighet. De är fantastiska tycker jag. Vi är modiga tillsammans och vågar glänta på lås och bommar; gräva djupt och se på verkligheten utan filter. Deras ögon och deras blickar är bland det finaste.

På väg hemåt, stannade jag förbi Flippin burgers - stans BÄSTA burgare. En stund för reflektion och eftertanke - helt i mitt eget sällskap. Jag gillar det sällskapet. 

Som om det inte räckte, blev jag erbjuden biljetter till en julkonsert i morgon. Jag har liksom inte ansträngt mig för att skaffa biljetter till någon julkonsert, men ändå verkligen velat gå på nån. I morgon blir det av. Ska bli så jättemysigt. Min klasskompis för länge sedan spelar cello och Malena sjunger. 

Ja, vissa dagar är mer flow än andra. Idag var en riktigt fin och utvecklande dag. En dag då det är lätt att känna tacksamhet till höger och vänster. Gratitude is the attitude!

Anna-dagen

Idag är det Anna-dagen; 9 december. Det är en speciell dag för vi är många som heter Anna, på ett eller annat sätt; i förstanamn, andranamn, dubbelnamn eller en variant av Anna. Vi är alla palindrom! Namnet är gammalt och traditionellt och betyder nåd; den nådiga; den benådade etc. Jesus mormor lär ha hetat Anna.

Jag trivs med att heta Anna - det känns som ett starkt och väldigt kvinnligt namn. Jag gillar att vi är så många som heter så; när jag var liten hade jag ett helt kompisgäng där alla (!) hette Anna.

Grattis med dagen idag alla Anna, passa på att fira vid alla tillfällen som bjuds. Idag för exempel.

Lakritskola full on version

Ja, jag  f ö r s ö k e r  i alla fall :)
Här är mitt bästa julgodis. Ever.
Ingen återhållsamhet i form av att minska på socker och fett;
detta får gå under kategorin "soulfood" - mat för själen.

Enkelt, snabbt och jättegott:

3 dl ekologisk arlagrädde
3 dl ekologisk socker
1 dl ekologisk sirap
4 (!) msk ekologisk kung markatta lakritspulver

Om man vill - fiiin, ekologisk, mörk choklad att doppa kolorna i
och flingsalt att sprinkla på.

Koka upp grädde, socker och sirap.
Tillsätt 4 msk lakritspulver och koka tills kulprovet blir bra.
Rör om under tiden. Det är en k o n s t  att få precis rätt koncistens...

Häll upp på smörpapper och låt svalna av. Skär eller klipp i lagom stora bitar.
Och som sagt, om du vill, smält mörk choklad och doppa kolorna i detta.
Sprinkla på flingsalt.
Precis lagom mycket jul i det receptet tycker jag (för det funkar året om  :)

Jul lite grand

Minigran inplockad. I alla fall. På tal om mitt tidigare The Grinch-inlägg. 

Och kolla in vilken makalös lampa jag fyndade på knivsta-loppis härom veckan. Kanske nån som känner igen? I just love it i alla fall. 

Julen

Det är juldags igen. Fort går det med - redan andra advent i morgon. I och med att december kommer börjar man ju räkna ner - eller hur? Från 1 till 24. Under dessa 24 dagar är det mycket som ska ske och det blir lite som i Åhlensreklamen - en "att göra-lista" som liksom jagar en hela vägen in i mellandagarna. Hur blev det så här? Ska det vara så här? Vill jag ha det så här? Jag vet inte....

När man var liten var hela december en enda mysig och spännande väntan på något stort. Egentligen var det inte bara julafton, tomten och presenterna som hägrade; nej det var ju hela adventstiden som var så fantastisk. I skolan fick man ha levande ljus på bänken och fröken läste fina julsagor. Man fick pyssla och baka, öppna luckor och småpresenter varje dag. Och det var glögg och must, luciatåg, julfester och julaftonskläder. Det var så himla mysigt! Det var.

Förhoppningsvis är det något liknande våra barn känner nu, men jag är inte så säker. Gör de det? Är det spännande och mysigt? Eller är det bara för mycket? Typ lördag hela veckan, året om. Kanske är det bara jag som tycker att det är för mycket?

Jag känner att jag blir allt mer som The Grinch kring jul - jag har ingen lust längre. Det som tidigare var en fantastisk tid kom till att bli en påfrestande tid där jag mer än något annat känner avsaknaden av det som var. Att det inte finns någon magi längre.

Jag undrar - hur kan en högtid, som är så starkt sprungen ur andlighet, stillhet och gemenskap ha blivit ett totalt kaos av konsumtion och överdåd? Stress med att köpa, köpa, köpa. Köpa saker man knappt kan komma på för de flesta man känner har det mesta de behöver. Julmat, juldryck och julsötsaker i mängder i en hel månad. Proppfullt och sockerstinnt blir det. Kalender nummer ett, två och tre till barnen. Och sjutton olika jultillställningar under loppet av tre veckor.

Sprängfullt på stan av människor som shoppar sig svettiga och jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om vi gav alla de där pengarna och all maten till männsikor som verkligen behöver det. Och efter att vi givit; delat med oss, kunde vi ägna juletid till det som vi verkligen behöver och det är inte mer mat, mer dryck eller mer prylar, utan tid i ro till varandra.

Ni hör - The Grinch!

Ah, nu skrev jag ju inte detta för att lägga sordi på er eventuella julstämning. Men jag saknar nåt! Nåt särskilt; nåt som berör. Nåt som ger mig något.  Kanske saknar jag bara svunna tider och barnslig, magisk förväntan.

Pilates-treat

Igår passade det perfekt för mig att slinka in på pilatespasset som går mellan 20.10 och 21.10. Det var ett tag sedan det stämde bra med mina tider för att kunna gå på just pilates, så jag hade nästan, men bara nästan, glömt hur härligt OCH superjobbigt det är.

Instruktör på pilatespasset är förtjusande Nadia som guidar passet på extremt pedagogiskt sätt med stort lugn och honungslen röst. Man inleder mycket stilla och rofullt med att finna sig själv och sin balans på bollen. I lagom takt söker man sig in i den ena övningen efter den andra. Till en början vaggas man in i ett lugnt och behagligt tillstånd där både kropp och själ varvar ner och slappnar av. Så småningom; plötsligt blir man medveten om hur väldigt mycket det känns på precis rätt ställe. Alla kroppens upprätthållande och stabiliserande hållningsmuskler får sig en rejäl omgång och mot slutet fintar Nadia in några riktiga maxövningar. OM man vill. Jag hann tänka att det här passet måste vara en perfekt grundstomme för alla! Om man tränar pilates regelbundet måste man nog blir riktigt, riktigt stark.

Effekten efteråt är märkligt nog att jag både känner mig meditativt avslappnad, uppmjukad i kroppen och riktigt ordentligt genomtränad i kroppens kärna. Helt underbart!

PS; själva instruktören i sig är värd besöket i sig. Att sedan passet är underbart är ju bara en bouns.

Lite smartare - lite bättre!

Idag körde vi, äntligen, vintersäsongens första långspin. Igår cyklade jag nämligen landsväg ute och blev påmind om varför vinterns långspin inne är så bra. Det är bistert ute, vilket jag i och för sig gillar. Vad värre är så är det blixthalt. Inte igår, men endera dagen nu. 

Vintersäsongens långpass görs med fördel inne i en spinsal. I år har vi utvärderat förra årets långpass och gjort lite förbättringar. Bl.a. så lade vi in 15 minuters vila mellan varje 45-minuterspass och upprepade detta tre gånger. Det gjorde att den fysiologiska effekten på kroppen blev av mycket högre kvalitet. Det kändes lite ovant men mycket smartare och bättre. 

Att kliva in i salen full av medryttare och dela ledarplatsen med två fina cyklister är för mig som att kliva rakt in i en lycko-bubbla. Jag är verkligen lycklig och nöjd under hela passet. Det är en energiboost utan like. Märkligt, då man kan tycka att det borde ta mer energi änder ger, men så är det alltså inte. 

Nu, efter tre timmars grymt fin träning, är det dags att fira advent. 

Trevlig advent på er alla. Tack för idag alla  ni som var med ❤️

Osugen

Ahhh, tre veckors förkylning med hosta som nästan tagit vett och sans ur mig, har lämnat mig med ett stort o-sug på träning. Hela hösten har ur träningsperspektiv varit den mest ostrukturerade, omotiverade och minst aktiva på länge. 

Jag känner ingen lust och inget sug på träning alls! 

I alla fall så har de sista veckorna då varit påfrestande, då inte bara jag varit sjuk och fått stå över träning, utan även barnen. Ingen träning, förkylning, vab = rastlöst om än osugen. 

Allt ovanstående drev mig ner till Christoffers cirkelpass i går kväll. "Lite starkare, lite bättre som det sägs, fast i mitt fall igår, lite svagare, lite sämre. 

Bara uppvärmningen var mer än jag tränat på tre veckor... Osugen var som sagt bara förnamnet. Otränad skulle kunna vara mellannamn. 

Ja, sen drog träningen igång, på ett välstrukturerat och trevligt sätt. Enkelt, effektivt, upp till var och en att göra det på sitt sätt. Ändå gör vi det tillsammans. 

I ett blink var passet över, en timme hade gått. Känslan i kroppen helt suverän. Bra tankar, bra känslor. Sköna vibbar. En tanke var, ursäkta självgodheten, "-vilket supertrevligt ställe att vara på." "Om man gjorde det här passet varje vecka skulle man ju bli riktigt vältränad." "Gruppträning är verkligen oslagbart bra; funkar toppen även om man inte är sugen. "

Träning. Träningskompisar. Form. ❤️

För och nackdelar

Nu har jag varit sjuk i tre veckor! Eller - en jäkla hosta dröjer sig kvar och kroppen känns inte helt hundra. 

Ingen träning alltså. 

Vanlig träning. 

Det har lämnat rum för yoga och meditation istället. Varje dag i två veckor. Jag är så himla nöjd med här och tänker att om jag inte blivit sjuk så hade jag nog inte kommit igång med den här nya vanan. En ny vana som jag tänker behålla. 

Hittills har jag haft en ambition att yoga varje mer hemma, men helt enkelt haft väldigt svårt att hitta en timme ostörd tid i vårt familjepussel. Dessutom har jag haft en önskan om att yoga mer med barnen, men liksom inte riktigt kommit loss så ofta som jag vill. 

Nu, sedan två veckor, rullar jag emellertid bara ut min matta varsomhelst och kör ett pass. Inte nödvändigtvis en timme men kanske 30 minuter, ibland 15. Det roliga är att det funkar hur bra som helst. Ibland hakar barnen på och yogar med mig en stund. Ibland fortsätter de med sitt. Självs grejen är uppenbarelsen i att det funkar. Det blir gjort. Det är inte längre ett problem. Och det är superbra för mig. Tom meditation - mitt i vardagsrummet! 

Uppslukad!

Var helt och håller uppslukad igår, av något virus som snott min röst och vgivit mig ont i kroppen och halsen. Även av grävande i diverse folkbokföring. Liggandes i soffan, helt matt, började jag leka med appen Ancestry, vilket var både enkelt och roligt. Sen spårade det snabbt ur. Jag har redan betalat för tre olika sökarkiv på nätet; absolut värt det. 

Förutom att det är så spännande att jag tappar koll på tiden och glömmer bort att äta, så fyller det mig med så många olika känslor. Det är som en legend som tar plats inuti mig, mina släktingar i flera led bakåt liksom lever i mig. 

Just nu har jag hamnat långt uppe i Västerbotten i min gammelmormors ursprungsfamilj med utlöpare till bl.a. New York och Park Avenue. Även flera släktspår som rotat sig i den norrländska myllan kring Älvsbyn; Vistträsk, Korsträsk mm. 

Det är något speciellt som kommer över mig när jag sida för sida plöjer igenom gamla kyrkböcker. Det här med förgängligheten, människor som kommer och går. Liv som levs; börjar o tar slut. Generationer som byter av varandra. Det är så himla skönt tycker jag att bli påmind om att vi alla är rätt betydelselösa i det stora hela. Vi föds, vi är här i några år och sen dör vi. Nästa generation tar över. Och nästa. Och nästa. Oberoende och troligen oberörda av allt det där vi lade så mycket möda vid under vårt liv. 

Jag gillar det där. Och jag är helt uppslukad! 

Det här är min gammelmormor Anna-Stina Engström. 

Kängor

Jag vill skaffa goretexkängor som är supersköna, lätta, varma, mjuka och helt vattentäta. Sen vill jag ut och gå i skogen.  Plöja fram genom mossor, skog och över ängar. Andas in. 

 

Som på en rymdstation

Wow! Idag tog vi våra höstloviga barn och åkte hela vägen till Västerås för att bada. Det låter ju knäppt, eller hur. Dessutom stod vi i kö EN timme för att komma in. Då förstår man hur bra det var om jag säger att det ändå var värt det. 

Jag som var salig i en vanlig simbassäng när jag växte upp kände som om jag kommit till den ultimata framtiden. Nattklubb/nöjesfält - så otroligt imponerande. 360 aquabio, relaxavdelning med aromabastu, massor av roliga vattenrushar, bubbelpooler, klättervägg, utebad på taket. Allt det här uppfört i gamla ångverket med superfin utsikt över vattnet. Ah, det var verkligen fint och kul. Vi höll på att inte komma hem tror jag.