Inskriven

Idag var det kursstart. "Neuroscience - exploring the brain" heter kursen. Den hålls av Uppsala Universitet på BMC i Uppsala.

Ny kurs kräver nya pennor och nytt block. Så klart!

För det första var det Neuroscience att ens komma IN på bygget - herregud! Det finns sjuttio olika vägar in men alla var låsta. Ingen hade berättat vart vi skulle gå in och jag såg flera kursare varva BMC med panik i blicken. Till slut blev jag ändå insläppt av en som skulle ut. Väl inne öppnar sig eländet som en labyrint i 3D - fyra flyglar i åtta led på fyra våningar. H e l t omöjligt att räkna ut vilka dörrar som var öppna och vilka inte. En öppen dörr - yes! En låst dörr - vänd tillbaka och prova ny väg. Aaaaaahhhhhhhrrrrrgggg!

Till slut; till slut, när jag ändå hunnit testa tanken "Jag skiter i det här", kom jag fram till rätt dörr och rätt sal. N a t u r l i g t v i s var dörren längst fram, så att alla verkligen kunde vända blicken på mig när jag klev in sent. För sent.

Detta var ändå den avgörande gången. OM och bara om det kändes kul och intressant hade jag tänkt att fortsätta. Annars hade jag tänkt att lägga ner. Det måste vara riktigt bra.

Det VAR riktigt bra. Tiden rusade och jag satt framåtlutad och lyssnade uppmärksamt under hela tiden. Intressant, roligt och underhållande.

Jag hade hoppats på fakta. Mycket fakta. Jag hade hoppats slippa en hel gång ägnat åt att lära sig namnen på kursdeltagarna. Jag gillar faktiskt fakta. Gärna presenterat på ett icke-insmickrande vis. En föreläsning som inte överskuggas av underhållning - man blir då så fokuserad på att bli road att man liksom missar hela grejen; ämnet.

Tacksamt att upptäcka när jag klev in för sent, att föreläsningen redan kommit en bra bit. Allt socialiserande som skett var ett upprop.

Idag avhandlades insulin- och glukos-påverkan på hjärncellerna. Hur det fungerar, vad insulin ger för effekter i hjärnan, hur man kan tillföra insulin enbart till hjärnan och hur insulin kan vara ett botemedel. Hur spännande som helst!

På väg hem genom denna massiva koloss till byggnad, tog jag vägen genom kulverterna längst ner. Jag gick med min Mamma där ibland, när hon jobbade och forkade på BMC. Det kändes på riktigt som om jag kommit till twilightzone. Helt ensam, helt tyst, oändliga, läskiga, fula korridorer som man inte såg varken slutet eller början på och kodlåsförsedda blockdörrar längs väggarna. Elkablar och flimrande lysrör. Inte en själ - bara jag. Det där superläskiga hoteller i The shining framstod plötsligt liksom mysigt jämför med detta. Jag raskade på stegen, halvsprang upp för en trappa och kom, faktikst, ut.

Jag har ingen aaaaning om hur jag ska komma in nästa vecka, men det kanske löser sig.....

Helgens spring

Förra helgen blev det simträning två dagar i rad. Denna helg öppnade sig inte de möjligheterna. Istället blev det spring ute och vad kunde passa bättre en gudabenådad helg som denna? Snö, kallt och sol från en klarblå himmel. Man tackar!

I lördags blev det dryga 8 km varav hälften var trail; i skogen. Idag sprang jag 13 km varav hälften ungefär var trail; jobbig sådan. Kuperat och snöfylld varvat med blöta partier var det. Jag spran från strålade sol in i skymningen. Väldigt vackert. 

Jag vill å det varmaste rekommendera att  ta Upplandsleden söderut från knivsta centrum och följa den hela vägen fram till forsbyån. Det är precis 6 km dit. Väl där kan man välja att springa tillbaka i samma spår eller ta landsvägen via Skottsila hem. Oavsett får man en fin och bra tur på ca 13 km. 

Eget space

Jag har fixat ett eget litet space hemma - en plats som är bara min. Känns fånigt skönt, som att få ett eget rum när man är liten. 

Försökte för två år sedan att göra en kontorsplats nere i huset på allmän yta. Ett skrivbord, en hylla ovanför, en dator, en lampa. Det blev strax barnens datorspelplats / pyssla med papper sax och tejp-plats / lägga smutsiga kläder-plats / lämna äppelskrutt-plats / rita på bordet-plats / rota runt i lådorna-plats. 

Lustig livssituation. Vi har blivit många och många blir större. Tar mer plats. Och jag blir det barnsliga barnet i familjen som vill ha eget utrymme och rå mina saker. 

Håller tummarna för att det utrymmet i vårt sovrum blir mitt bara mitt. Blir ett ställe där saker har sin plats i en tillvaro där det mesta annars flyer runt och är extremt svårt att hålla ordning på. 

Annars skaffar jag nog lås. 

Paleovåfflor

Ibland är det våffeldags. Idag var det dags. Tack och lov finns det så himla många bra alternativ till socker- och glutenmat. Här är ett shysst, mättande och genombra recept på mättande, härliga våfflor:

Ca 8 st

4 ägg

4 msk kokosgrädde

2 msk kokosolja

1 tsk bakpulver

2 msk mandelmjöl

2 msk pofiber

1 tsk vaniljpulver

1 nypa salt

Servera gärna med vispad ekologisk grädde och bär samt valfri topping, kanske nötter eller frön. Enjoy!

Dubbla skift

Vi behöver prata om dubbeljobb. Eller i de flesta fall - trippeljobb.

I mitt yrke träffar jag dalglien många människor i personliga möten. I varje möte pratas det om hur människan i fråga mår och har det. Vanligtvis kommer de ju till mig för att de vill ha hjälp med att ställa något till rätta. Ibland via fysiologiska behandlingar; justeringar i rörelseapparaten; ledfunktion, muskelbehandlingar, pressur, akupunktur, laserbehandling etc. Man vill att kroppen ska fungera och vara smärtfri - det är det vanligaste målet. Ibland behöver man hjälp med träning och kost; få ordning på de mest grundläggande rutinerna för att ens ha en bra hälsa. Ibland är det samtal och coaching; i de fall man kommit rätt långt och upptäckt att det faktiskt är något viktigt som behöver hända i livet. Det kan vara litet eller stort. Även där är målet oftast ett ökat välmående och en smärtfri vardag.

Rysligt spännande och helt och hållet inriktat på friskvård. Att öka sitt välmående och undvika dåligt mående.

Det som dyker upp igen och igen och igen är alla dessa föräldrar och i synnerhet mammor, som så förtvivlat försöker ro runt en tillvaro med alldeles för många ingredienser. Ett arbete är som bekant ett arbete och det tar både tid och kraft att utföra. Efter en arbetsdag kan det kännas skönt att få komma hem och slappna av. Från arbete i alla fall. Kanske vila ut i soffan? Eller gå och träna. eller bara tänka sina tankar i ostörd ro. Det som dock hände för en barnfamilj är  att arbetet i högsta grad fortsätter. Jag vet, för jag är själv en av dessa dubbel eller trippelarbetande föräldrar.

Barnen är, detta måste nämnas; alltid; underbara, ljuvliga, dem vi älskar, dem vi längtat efter, vårt allt etc. De är också superduktiga på att skapa ett heltidsjobb av det som förr var fritid. Man har så klart en aldrig avtagande omsorg om sina barn och sin familj - man vill dem det allra bästa. Man vill finnas där för dem, ta hand om dem även utmana dem, veta vilka bollar de behöver ta själva och vilka man ska hjälpa dem med; styra undan osv. Metaforiskt talat. Utöver det kommer basics; väcka, servera mat, plocka undan, få iväg till skola, hämta, servera mellis, göra läxor med, förhöra sig om allt å inget, hjälpa att packa till diverse aktiviteter och idrotter, lämna, hämta, skjutsa, låta dem vara med kompisar och lämna, hämta, ringar, göra upp planer, servera middag, hjälpa med kvällsrutiner, läsa saga för, få i säng, diska upp, städa undan, fylla i lappar till skola och fritidsaktiviteter..... Det är alltså ett arbete från det att man kliver upp till det att man stupar i säng när alla sysslorna är gjorda. Absolut ett kärt arbete och absolut ett helt naturligt uppdrag om man valt att ha familj, men ändå ett arbete på så vis att det inte direkt blir tid till något annat. Sånt som man vanligen annars behöver. Tid att tänka sina tankar. Utrymme att läsa en bok. Möjlighet att slappa i soffan.

Dessutom vill ju många hinna med att träna på ett hyfsat regelbundet sätt. Dessutom vill man gärna hålla liv i den relation man har till den andra föräldern. Dessutom har man ett hem som man gärna vill hålla fint. Dessutom har man kanske lite andra hobbys som man gärna, också vill hinna med. . .

Detta är en ekvation som inte går ihop - inte på långa vägar. Detta är en situation som skapar stress. Långvarig stress ger spänningar och låsningar i kropp och själ.

Jag tror att man kommer rätt långt bara genom att uppmärksamma situationen. Bli medveten om att det är så här. Acceptera att det under några år är en mycket speciell situation och ta ställning till hur man vill möta den. Se om det eventuellt finns prioriteringar att göra; är något extra viktigt i denna aldrig sinande ström av "to dos"? Och finns det något som går att stryka, även om det hade varit kul att försöka klämma in det med? Finns det några ambitioner som går att sänka? Och finns det några små utrymmen till andhämtning? I så fall - vart?

Ja, det här jobbar jag med dagligen; med mig själv och med andra. Det är hoppfullt och givande - det finns faktiskt fullt av möjligheter, om man stannar upp, blir medveten och sedan gör medvetna val.

Igår på min utbildning avslutade vi med en lång "loving kindness-meditation". Två av sex personer somnade och sov i 40 minuter... Bägge dessa är dubbel / trippelarbetande mammor till varsina tre små barn som dessutom valt att utbilda sig vidare, som ett tillägg till jobbet på jobbet och jobbet hemma. Kursledaren viskade nåt om "välbehövligt". Det var skönt att med en eftermiddagslur :)

Peppad

Träningspeppad! Mer än på länge. 

Mitt syre

Mera sim - jag vill ha mer! I söndags ville kroppen inte sluta simma ens! 4500 meter blev det och jag hade lätt kunnat fortsätta. 

Hade turen att träna samtidigt som en fd simmarkompis - en av de som var min familj då när det begav sig. Oerhört kul att ses igen och uppdatera sig om vad som hänt under de dryga 20 år vi inte setts.  Och jag undrar allt mer - om man växer upp med 15-20 timmars träning i veckan, är det då en slump? Eller är det så att de som verkligen har ett behov av den typen och mängden ensidig träning som hamnar där? Och i så fall - går det att sluta? Låta bli att träna skiten ur sig några timmar om dagen? Det verkar som om min fd simmarfamilj har väldigt mycket energi att ta sig an livet med nämligen. 

För mig är en dag utan träning som en dag utan näring; utan syre. 

SWIM for a good day

Igår gjorde vi en bra dag.

Jag ska i ärlighetens namn säga att det här med familj inte är så himla enkelt alla gånger. Först och främst, för att få det helt avklarat, i stil med "döden döden" - jag älskar mina barn; jag är så makalöst tacksam för att jag har dem. Jag är så oerhört nöjd och glad över att jag har fått det jag drömde om; en stor och färgglad, sprakande och högljudd familj. Jag har det! Och det var det jag ville ha. Så!

Och....

....det är inte enkelt alltid. Vi är fem färgstarka personer med fem viljor - alla drar åt lite olika håll. Vi vill gärna hänga på helgerna eftersom veckorna liksom går som på räls med sysslor och rutiner som byter av varandra. Men hur får man ihop det rent praktiskt? Hur blir det tex en dag där alla fick ut något bra istället för en dag då ingen fick ut nåt för att försöket till kompromissande gick för långt? Det är ju sjukt irriterande att spendera en helg helg åt frustration, men det händer. Det händer.

Igår hade vi möte! Familjemöte. Alla fick önska tre grejer som de gärna ville denna dag. Visade sig att alla, precis alla, kunde tänka sig att åka och bada. Innan dess kunde alla tänka sig att uträtta lite ärenden. Efter det kunde alla tänka sig att kolla på film i soffan och käka lördagsmiddag. Ja men bra då - då kör vi!

Ärendena bestod i att besöka Fäboden för att reka inskaff av hamster. Jättefint ställe med en mängd ljudliga, icke luktfria smådjur med tillhörande burar (vilket jag har svårt för - djur i bur, men jag måste ju inte bli en väldigt trist mamma för det, eller?), foder, matskålar etc. Jag blev märkligt nog helt förtjust i en liten, vit dvärghamster. Sååååå sööööt.

Vidare ärenden till vålamagasinet för att det är viktigt att titta på fina saker. Där blev barnen superhungriga, sånt händer ju hela tiden, så då blev det lunch på haket Vero. Sushi gillar de. Och pizza. Sen till Chilli för att hämta ut ett skrivbord jag beställt för att skapa mig en egen liten plats.

Vi är sååååå långsamma. Och trivs med det. Vår familj har hittat vårt tempo och det är megaslow. Tror det är för att vi sällan åker från A till B utan hellre stannar upp varhelst vi tycker att det verkar intressant. Vi upplever verkligen vägen minst lika mycket som målet.

Först kl fyra var vi på Fyrishov. Jag fick lov att dra några längder. Tack pappan för det. Så här blev det:

4x100 ss
4x75 arm
4x50 ben
4x25 ss
200 bad rygg/bröst
300 ben fj/cr
25-50-75-100-100-75-50-25 arm cr
= 2000 meter

När man en gång har varit så självklar med en sport som jag varit med simning; tränat en till två ggr v a r j e dag och liksom varit ett med vattnet, känns det så klart som om man är en flodhäst i vattnet när man hoppar i och simmar för första gånger på flera månader. Påtagligt dålig uthållighet i överkroppen. Påtagligt forcerat att dra ner andetagen i brsötkorgen trots vattnets tryck mot kroppen. Påtagligt okordinerat i simrörelsen. Ändå påtagligt bra muskelminne av hur man paddlar sig fram i vatten.

Efter ett tag, ca 1000 meter tänkte jag ge mig, men kroppen ville ha mer. Lade till 500 meter. Kroppen ville ha mer ändå, och det var då det hände, det som alltid hände förr men som jag aldrig riktigt reflekterade över - reflektionen. Det där ögonblicket då man slutar märka vad det är man egentligen gör - armarna liksom paddlar på av sig själva; benen likaså, medan tankarna börjar vandra hit och dit helt i sin egen takt. Det är bara jag och mina tankar i sällskap med ljudet av vatten som forsar. Längder avverkas medan hjärnan sorterar i lugn och ro. En tanke hit, en känsla dig. Något ska sparas och arkiveras annat ska bara rensas ut. Så oerhört skönt. Och jag undrar om det var en stor orsak till att livet flöt på (i dubbel bemärkelse) så bra? All denna egentid och tid till reflektion man fick medan otaliga längder avverkades?

Sent som tusan, efter en vända på Gränby, lite rea-fynd och inköp av middag, damp vi ner i soffan och kollade Marvel. Det blev en bra dag! Man får jobba för det ibland, men det är det värt!