Landa

Idag var semesterns första dag då vi bara var på plats. Barnen har verkligen längtat hit och idag fick de börja njuta av det som de så innerligt velat; farmors fattiga riddare till frulle, hälsa på hönsen och bada hur mycket som helst.

Att ha semester för mig innebär att låta systemet re-boot:a. Att se till att mata in bra grejer regelbundet och boosta kroppen och själen så att batterierna laddas upp. Så här tänker jag; bra träning varje dag. Naturligtvis av varierande sort och intensitet så att det blir just BRA träning, som kroppen kan tillgodogöra sig av utan att bli sliten och stressad. Bra mat och kosttillskott för att maxa intaget av näring. Inte kalorier; näring! Bra med sömn för just sömn är trots allt är det mest återhämtande och uppbyggande vi kan ge vårt system. Utöver det - roliga, fina, utvecklande och sköna upplevelser.

Inte så svårt. Eller?

Morgonträning pass 1 - jogg upp till kapellet. Styrkeintervaller. Jogg ner. Plums i havet. Hem till kaffe och frukost :) 

Träningskompis <3

Farmor och farfar bjussa på mat här och det är inte vilken mat som helst; superekologiskt och väldigt fint. Idag fick vi örtgrillad makrill med bönor, sallad och vitlöksmarierade squash. 

Farmor och farfars höns. 

I deras terasser växer allt! Och frodas. Hönsen ser till att gödsla extra bra. 

Hahaha - basilika. Preciiiis som min hemma i köket. Not. 

Träningspass nummer två - en simtur rakt ut längs strandkanten och åter igen. Totalt ca 1500 meter i hela-havet-stormarvågor. Med bästa buddy Blåvalen. 

Etapp fem; Bielany till Wien

Bombade av gårdagens tunga upplevelse, somnade vi som klubbade sälar och sov gott och länge.

Vi valde ju att ta med barnen till Auschwitz trots att de är rätt små. Naturligtvis var det jobbigt för dem. De blev sorgsna och tyngda. Men av allt oförstående, precis som vi. Jag tror inte att de tar in hela vidden av det vi såg, och det är nog tur. Samtidigt tror jag det är bra att tidigt i livet få vissa viktiga värderingar inbrända i sig. Även om det är tungt. De kommer alltid minnas det här besöket. 

Dagens mål var som alltid lite svävande, även om vi talat om Wien. En öl eller två i Tjeckien skulle ju inre heller vara trist liksom. Vi tog några mindre vägar ur Polen och fick se små städers vardagliga liv. Det är en av de saker som fascinerar mig - att se hur människorna lever på olika platser. Var de handlar, vad de äter, vart de umgås och så. 

Stor middag för fem med grill, grönsaker, sallad mm, hotell för fem och frukost för fem -> 345 zloty ca 760kr. 

 

Ett besök inne på Biodronka för att köpa vatten. Så himla skön stajl. 

Glasskartan.

Körv!

Så snart vi passerat gränsen till Tjeckien blev det lite annorlunda. Annan natur och omgivning, andra priser och annan upplevelse. Allt sker av en mening och mjukt idag verkade meningen inte ha varit att vi skulle stanna just där. Vi var in i två städer, en stor och en liten. Men beslöt oss på att sikta på Wien. 

Sen ställde vi siktet på Wien. Barnen får kolla på film ibland och lyssna på hörbok ibland, "familjen bliss magiska bageri". Vi lyssnar på "Adolf Hitler" uppläst av Thomas Bolme. Berättelsen om Hitlers väg till makten. Det är oerhört spännande att försöka förstå vad fan det var som hände. 

Framåt kvällen kom vi fram till Den stora, magnifika staden. Staden där storheter som Mozart, Bethooven och Sigmund Freud verkat. Staden som höll på att knäcka Hitler, åren innan han kom till makten. 

Det är en sport att hitta bra och billiga boenden då vi är många i familjen och då vi bara behöver en vettig sovplats, inget annat. Därför var vi mycket nöjda med ett fräscht, centralt hotell för halva priset av rådande priser i stan. 650kr för fem personer är hur bra som helst i centrala Wien. 

Klockan var plötsligt mycket och barnen hungriga så vi begav oss ut på stan för att hitta lite middag, typ pizza. Vi gick och gick och gick. Och tittade och tittade. Och imponerades av staden men hittade ingen pizza och ingen barnvänlig mat. Tillslut var vinåret vid hotellet bara för att just runt hörnet hotta stans enda stiliga, nattöppna vedeldspizza. Trötta som grisar beställde vi pizza take away, käkade finpizza på rummet och tvärsomnade. 

Auf Wienerschnitzel.

Etapp fyra; Lodz till Bielany

Efter en vild kväll på badlandet och en suuuupersnällt natt på hotellet, gav vi oss av mot nya mål. Det visade sig vara ett grandiost, nyöppnat outletcenter strax utanför Lodz. Eller himmelriket som jag kallar det.

Kombinationen Polska priser - outlet - rea - jättestort - sprillans nytt gör att det brinner till i hjärnan. På mig. Galet galet kul. 

Vid femtiden var vi framme i trakten för Auschwitz. Mer om detta i ett separat inlägg. Himlen var olycksbådande tungvoch mörk när vi rullade in mot den vedervärdiga platsen. 

Lodz huvudgata i charmig öst-imperfektion.

Industriella skorstenar, traktor, bostadshus.

Tvärs över gatan från vårt fina hotel. 

Supersköna sängar.

Outlet :)

GIGANTISK latte. Frukost, lunch och middag i ett.

Snyggt på ert kargt vis.

 

Restaurang flygplan - hur kul som helst.

Längs vägarna stod de och sålde blåbär. Den ena efter den andra. 

Stork!

Alltid kul att gå i butiker och titta på matvaror. Eller ölsorter. 

Auschwitz

Den sjukaste känslan infinner sig då det är dags att gå hem. Då det står mig upp i halsen. Då jag mår fysiskt illa.

Jag KAN gå hem. Jag FÅR gå hem. Jag får fortsätta leva. Jag får åka härifrån. 

DET är ett privilegium som inte ens går att sätta ord på. 

Just precis här har hundratusentals människor kommit in i Auschwitz, precis som jag idag, med mina barn. Via rälsen in igenom den stora porten som slöts bakom dem, slutstationen. Skillnaden som tar andan ur mig är hur det var för de familjer; de mödrar som kom hit då. Jag gör det frivilligt. Kommer hit med min familj. Utan skräck. Trygg och säker på att inget ska hända oss. 

Mina tårar trillar oavbrutet när jag tänker på alla de som kom hit, fraktade som djur, rädda och skräckslagna med farhågor om att detta var den absoluta slutstationen. Jag tänker på skräcken de upplevde och undrar vad som var värst?

Så jävulskt - taggtråd med högspänning. Ingen chans att fly. 

I små, kalla, oisolerade och fönsterlösa tågvagnar fraktades människor hit. 

I baracker som även de var oisolerade, fick de som blivit ryckta från sin tillvaro, till ett helvete. Om de inte tillhörde den skara som omedelbart togs till gaskamrarna. Eller sköts för att skapa skräck, lydnad och ordning i leden. 

Boendebaracker. En barack rymde ca 400 personer. 

This breaks my heart....

The road to death. Här fick de gå som skulle direkt till gaskamrarna. De som var för gamla eller för unga, för svaga eller sjuka för att kunna bidra med några veckors mannakraft 

Gamla, svaga, sjuka och barn.

En av alla gaskamrar. Resterna av den förfallna, gamla, hiskeliga byggnaden.

En av dammarna där aska från krematorierna dumpades. 

 

Arbetarbostäder. De gavs tre mål om dagen; till frukost - the black liquid som var vatten med svag kaffeersättning, lunch - soppa på ruttna grönsaker och till middag - lite svartbröd. Kaloriintaget var beräknat till att hålla fångarna vid liv i Max tre månader. Om de inte dog innan av annat. 

På den tiden fanns förresten inget gräs; inte ett enda strå - bara lera och gegga. 

Och jag tänker att det måste ha varit vedervärdigt bortom ord. Att vara så nära friheten och ändå så totalt fångad och dödsdömd. Och jag undrar hur människor kan få för sig att sätta sig över andra människor? Att behandla människor som, ja djur är ju ett dåligt ord, men så ovärdigt? Att ta död på. Att ta sig rätten. 

Och vid dagens slut kunde vi promenera ut från området. Fria. Levande. Oskadda om än skakade. Som en intakt familj. Och det var det förskräckligt många som inte fick. 

Vi måste kämpa i stort och smått för att aldrig, aldrig ge näring till något ens i närheten av det fruktansvärda.

Never. Again.