Ny kurs kräver nya pennor och nytt block. Så klart!
För det första var det Neuroscience att ens komma IN på bygget - herregud! Det finns sjuttio olika vägar in men alla var låsta. Ingen hade berättat vart vi skulle gå in och jag såg flera kursare varva BMC med panik i blicken. Till slut blev jag ändå insläppt av en som skulle ut. Väl inne öppnar sig eländet som en labyrint i 3D - fyra flyglar i åtta led på fyra våningar. H e l t omöjligt att räkna ut vilka dörrar som var öppna och vilka inte. En öppen dörr - yes! En låst dörr - vänd tillbaka och prova ny väg. Aaaaaahhhhhhhrrrrrgggg!
Till slut; till slut, när jag ändå hunnit testa tanken "Jag skiter i det här", kom jag fram till rätt dörr och rätt sal. N a t u r l i g t v i s var dörren längst fram, så att alla verkligen kunde vända blicken på mig när jag klev in sent. För sent.
Detta var ändå den avgörande gången. OM och bara om det kändes kul och intressant hade jag tänkt att fortsätta. Annars hade jag tänkt att lägga ner. Det måste vara riktigt bra.
Det VAR riktigt bra. Tiden rusade och jag satt framåtlutad och lyssnade uppmärksamt under hela tiden. Intressant, roligt och underhållande.
Jag hade hoppats på fakta. Mycket fakta. Jag hade hoppats slippa en hel gång ägnat åt att lära sig namnen på kursdeltagarna. Jag gillar faktiskt fakta. Gärna presenterat på ett icke-insmickrande vis. En föreläsning som inte överskuggas av underhållning - man blir då så fokuserad på att bli road att man liksom missar hela grejen; ämnet.
Tacksamt att upptäcka när jag klev in för sent, att föreläsningen redan kommit en bra bit. Allt socialiserande som skett var ett upprop.
Idag avhandlades insulin- och glukos-påverkan på hjärncellerna. Hur det fungerar, vad insulin ger för effekter i hjärnan, hur man kan tillföra insulin enbart till hjärnan och hur insulin kan vara ett botemedel. Hur spännande som helst!
På väg hem genom denna massiva koloss till byggnad, tog jag vägen genom kulverterna längst ner. Jag gick med min Mamma där ibland, när hon jobbade och forkade på BMC. Det kändes på riktigt som om jag kommit till twilightzone. Helt ensam, helt tyst, oändliga, läskiga, fula korridorer som man inte såg varken slutet eller början på och kodlåsförsedda blockdörrar längs väggarna. Elkablar och flimrande lysrör. Inte en själ - bara jag. Det där superläskiga hoteller i The shining framstod plötsligt liksom mysigt jämför med detta. Jag raskade på stegen, halvsprang upp för en trappa och kom, faktikst, ut.
Jag har ingen aaaaning om hur jag ska komma in nästa vecka, men det kanske löser sig.....
