måndag 22 september 2014

"No army can stop an idea whose time has come." / V.Hugo

MYCKET här i världen hänvisas tjusigt till vad som är evidensbaserat eller icke. Alltså, många väljer att stödja sig på och hänsvisa till sådant som blivit bevisat i vetenskapliga studier. Det är fint! Och låter som en bra tumregel - har någon bevisat något i en forskningsstudie så måste det ju vara sant.

Eller?

Om en studie är stor, omfattande och väl utförd, kan den verkligen påvisa sanningen, till stor del. Så långt är jag med i resonemanget. Men! det finns en hel del "men".

Hur är studien designad? Hur är upplägget gjort? Hur är frågan ställd och från vilken vinkel väljer man att titta på ett problem? Hur stort är underlaget? Vem betalar för studien? Vem ligger bakom studien? Vem skulle vilja få fram ett visst resultat i studien? Alla dessa frågor är avgörande för resultatet. Märkligt nog, kan man tycka.

Även OM det är evidensbaserat, så går ju allting framåt, eller hur? En atom ÄR inte längre minsta beståndsdel, även om vi tog detta för den absoluta sanningen för ett tag sedan sedan. "Nonsens-DNA" är mest troligt allt annat än nonsens, även om vetenskapen kallade det för detta fram till inte så länge sedan. Folk har brännts på bål genom tiderna för att de ifrågasatt rådande, vetenskapliga sanningar, som efter ett tag visat sig vara helt felaktiga. Många sanningar byts ut till andra sanningar ju längre tiden går, och jag skulle vilja se lite mer ödmjukhet i vetenskapens värld.

Bara för att något inte är evidensbaserat, alltså bevisat i vetenskapliga studier, betyder inte att det inte fungerar. I vissa fall fattas bara forskning. När forsking fattas kan det heta att "det saknar evidens".

I naprapatins fall, går det till viss del att säga att ingen vetenskap finns som stödjer naprapatis effektivitet och funktion. Det betyder inte att det inte fungerar. Det betyder i detta fall att det faktiskt fattats studier i / om naprapati. Det har till stor del att göra med att utbildningen länge legat utanför högskoleverket. På så vis har våra fyra års studier givit poäng som inte räknats i den akademiska världen. Därav har vidare forskning inte varit möjlig för naprapater.

NU har emellertid allt fler naprapater genomgått forskarutbildning och börjat få fram vetenskapliga studier på naprapati och dess effekt. Inga dåliga resultat, kan jag säga. Väl genomförda studier. Ändå märker vi att skepsis lever kvar.

När jag påbörjade min utbildning till naprapat höll vår rektor ett brandtal om vår kår. Han citerade bla Victor Hugo med orden: "Det finn ingen arme stark nog att vinna över en idé vars tid är kommen." Så känner jag inför den kunskap och det hantverk vi som naprapater gör runtom i landet. Vår tillströmmning av patienter talar sitt tydliga språk. Dessutom väljer folk att privat bekosta naprapati, över subventionerad vård via landsting, vilket gör budskapet ännu tydligare.

Inte om, utan NÄR, är frågan. När kommer naprapati och manuell medicin vara ett självklart val för patienter och ett besparande inslag i traditionell vård?

Bifogar ett klipp om en av de senaste, kvalitativt utförda studierna, som både ger hopp men även funderingar kring vems bästa vi sätter i första hand; patienters, läkares eller fysioterapeuters?



Lilje, Kvalitativ studie; Naprapati i gränssnitet mot ortopedi: effekter, känslor och nya ställningstaganden
Titti Lilje har ju tidigare publicerat sin ortopedstudie där hon konstaterade att naprapater kan korta köerna till ortoped. Som en uppföljning till den gjordes sedan en hälsoekonomisk studie där det konstaterades att naprapati inte bara var mer effektivt utan även billigare än de vanligaste insatserna efter ett ortopedbesök. Jämfört med den vanligaste interventionen efter ett ortopedbesök, fysioterapi, var naprapati ungefär hälften så dyrt (i senaste månadsbrevet angavs att naprapati var en tredjedel så dyrt, men i den siffran är fysioterpin sammaräknad med kostnaderna för ortopeden). 
Under ortopediveckan nu i augusti 2014 presenterade Titti en kvalitativ studie där hon intervjuat politiker, verksamhetschef, sjuksköterska, fysioterapeut och primärvårdsläkare om hur de upplevde det arbete som utfördes av naprapat på ortopedmottagningen under ortopedstudien. Svaren visade att;
- det väckte känslor; övervägande positiva (nytt, framåt, spännande, utveckling, minskad arbetsbelastning mm), men, även viss skepsis (från läkarhåll) liksom avundsjuka och konkurrens (från fysioterapeuthåll)
- det mäter effekter (komplement, avlastning, forskning)
- det kräver nya ställningstaganden (var i vårdkedjan ska naprapaterna in, vad kan de som framför allt fysioterapeut inte kan, osv).