Jag skrev häromdagen, i frustration, ett
inlägg om dotterns skolsituation.
http://annapts.blogspot.se/2013/06/vad-gor-man.html
Nu får jag anledning att förtydliga vissa saker;
Jag VAR / ÄR frustrerad över situationen.
Jag vill ABSOLUT inte peka ut någon
som bärande av ansvar för allt som skett,
och det tycker jag inte heller att jag gjorde.
Det som har varit har varit, och varför
det blivit så, vet jag inte. Omständigheter, troligen.
Det ÄR en serie oturliga händelser,
MEN det påverkar likväl barnen.
Jag uttalar mig om EN klass, inte
om skolan. Vår andra dotter går i en
annan klass på samma skola, i
vilken allt flyter på och är så där som man
önskar för sina barn i ettan; småskaligt,
tryggt, pålitligt och i ordning. Positivt,
med bra pedagoger och en fin skolmiljö.
Vårt barn trivs och mår bra i skolan.
Jag måste även revidera mitt språkbruk;
jag skrev "rastvakt" där jag egentligen menade
utbildad pedagog.
Här kommer det viktiga;
Vid nyår tillträdde en ny rektor,
och trots den korta tid som gått sedan dess,
har många bra saker redan hänt.
Hon har varit fantastisk; lyssnat och engagerat sig.
Det har agerats både snabbt och
kraftfullt från rektors sida och effekterna
har redan börjat märkas, trots att bara några
månader gått. DET vill jag verkligen
påpeka. Och vi hoppas och tror på att det
engagemang vi möter i samtal med rektor,
nu kommer slå igenom och påverka framåt.
Ett barn i klassen hade visst sagt:
"Hur kan de göra så här? Det är ju asa-jobbigt
att byta lärare varje termin"
Och däri ligger frustrationen, för barnen
och på så vis även för oss föräldrar.
Man vill sina barn det allra bästa, även i
"oturliga" situationer som denna.
Och man känner sig kraftlös i frågan om
att kunna hjälpa till.
Det viktiga, det vi fokuserar på
nu, är framtiden och vad som kan
åtgärdas. Vad kan bli bättre? Vad kan vi
göra? Med vilka resurser kan vi bygga
tillbaks en lugn, trygg och skön skolmiljö
för den här klassen.
