Taggad som tusan av mina senaste upptäckter inom kognition / beteende; alltså hur vår dagliga tankeverksamhet så skoningslöst påverkar vårt beteende och våra känslor, gav jag mig i Söndags ut på en löprunda med ett enda mål - att bara må bra och känna hur lätt det känns. Alltså var uppdraget att hålla farten, eller rättare sagt ansträngningen, nere.
På sistone har löpning för mig gått från ok, till jobbigt - tråkigt - asjobbigt OCH tråkigt till helt jäkla omöjligt! Sett till min inre dialog kring löpning och mina egen förmåga att springa, är det inte så konstigt att det inte varit så kul. Då och då leker jag med tanken att genomföra ett triathlon igen. Om det ska bli av, måste löpningen bli rolig. Annars kan det vara.
Så vad hände? Jo jag nådde mitt mål lätt som en plätt! Jag hittade äntligen tillbaka till min "evighets-fart", alltså den där känslan av att kunna springa hur långt & länge som helst. Och i och med att upplevelsen var så lätt och positiv, kan jag verkligen känna att det skulle vara skönt att sticka ut och springa igen.
Se där! Denna termins löpträning startar i skallen, som så mycket annat.
