För ungefär en vecka sedan fick jag för mig att titta
efter en startplats till hela MTB-vasan. Sedan vintern
2002 då vi körde vasaloppet på snö, har jag haft en
dröm om att få cykla i samma spår. Nu öppnade sig
en lucka till att få uppleva de nio milen från Sälen
till Mora på två hjul.
Jag köpte en startplats av en kille som nog var rätt bra;
han var anmäld till tävlingsklassens andra led, men hade tyvärr
kraschat och brutit nyckelbenet under ett tidigare lopp.
Jag fick alltså en startplats i tävlingsklass, och valde att
behålla den.
Grym stämning på startfältet strax före klockan nio.
Och så gick starten. Loppet inleddes med ca 3 kilometer rakt upp, upp, upp.
Frånåkt och lämnad bakom fick en helt ny innebörd denna dag. "Swish" sade det bara
så var alla tävlingsåkare borta; framför mig. All den kraft jag hade i benen i går
var lika borta den... Det var ju en chansning att köra på dagen innan -
antingen skulle jag känna mig uppvärmd och taggad, eller sliten och kraftlös.
Med krafter som alls inte fanns och med ett stukat tävlingspsyke, trampade jag på
och försökte påminna mig om varför jag gjorde det här; för att det är
så fint i naturen, för att det är roligt och kul. Men så slog det mig, att ju
inte alls kändes kul; inte roligt på något vis. Bara jobbigt, jobbigt, jobbigt.
Blotta tanken på en enda uppförsbacke till, fick mig att vilja skrika.
Och inte hann jag se någon natur heller för den delen;
var bara så trött och slut att jag borrade ner huvudet
och trampade på. Kände mig sämst som inte kunde haka på tävlingsåkarna
och bestämde mig till slut för att kliva av. "Jag skiter i det här nu",
tänkte jag och ringde till Niki och sade just precis det. "Nej", sade han då.
"Klart du inte ska bryta; du har väl aldrig givit upp förr?"
Nä, det förståss. Men åh vad jobbigt. Efter en pratstund med fina, snälla Niki, hoppade jag
upp på cykeln och körde vidare, med tanken att ta det lugnt och göra mitt
eget lopp. Strunta i alla andra. Enda målet i sikte var att genomföra; att komma i mål.
Mitt sikte på en tid under fyra timmar släppte jag helt och hållet.
Och så här glad kan man vara srtax efter kontrollen i Hökberg,
då mindre än tre mil återstår av loppet och det mesta är utför.
Och tillslut kom den - målrakan. In i mål, på förvånande 3.55.
Det hade jag väl aldrig trott. Och dessutom hel och ren.
Nej, inte ren. Mängder av dalarnas lera och grus på mig
och cykeln. Men hel; något man är tacksam över när man
längs banan ser uppskrapade, nerblodade kraschar.
Lortgris
Målfoto.
Och tänk - jag körde in på 3.55!
Alltså nådde jag trots allt mitt mål att köra under 4 timmar.
Helt otroligt. Jättenöjd.
Roland och jag har en ständigt pågående kamp om vem som
är snabbast. Även denna dag fick jag se mig som besegrad,
om än mer mentalt denna gång. Hade jag INTE stannat och
stödsamtalat med Niki i X antal minuter, hade jag kanske, kanske
fått en tid närmare 3.50? Nästa år, då......
Känslan att komma i mål, helt slut, geggig och lerig
men obeskrivligt nöjd, stolt, glad, lycklig,
är enorm. Det är väl den känslan som dominerar
när man tar beslut om att ens anmäla sig till
liknande saker.
Lika viktigt gällande motivation till att tävla & träna,
är naturupplevelsen och vän-hänget. Att få bo ihop med
det gäng som körde cykelvasan, är enormt kul i sig. Det är
liksom värt att cykla in i väggen, bara för att få uppleva
den knasiga gemenskapen i resan och boendet.
Sen ramlade en efter en in i mål;
Caisa, Stefan, Roland, Ola, Håkan, Anders, Anders, mfl.
Stefan - stilig och snabb. Och hi-tech.
Caisa och Niki.
Fru & herr Hedlund.
Och sen; mat på gatan;
sällan smakar skräpmat så bra.
Gatuparty. Sooooo nice.
A rising star?
Så välförtjänt häng på verandan, i solen med rosé och chips.
Långbord med fina cyklister.
Dubbelmedaljör - klart man är nöjd då.
Dagen efter - dags att skiljas åt.
Städning, packning och laddning av cyklar.
Hejdå cykelvasan!
Vi lär ses igen.
