Så småningom lägger sig ändå lugnet, man klarar av bromssträckan på ett eller annat vis och finner sig i att bara vara. "Bara leva livet och vara människa." Human beeing istället för Human doing eller Human thinking....
Sen kommer tiden då det är dags att fasa in igen - återgå tull vardagen. I mitt fall torsdags kväll, då vi sent omsider kom hem till Knivsta. Efter sju (!) veckor på drift, tre veckor i underbara, Kroatiska skärgården och fyra veckor i fantastiska, norduppländska skärgården.
Allt hoppade på mig. Vad? Jag vet inte, men en svåravhängd känsla av att ha tusen saker som jag måste göra nu på en gång utan att kunna sortera eller organisera. Knepigt! Är det så jag går omkring och känner till vardags alltså? Och i så fall - ÄR det verkligen så eller finns den en bättre, mental strategi att ta sig an?
Skulle tro det! Är det något jag verkligen vill ta mig an så är det att jämna till dessa av- och påfarter i livet. Mer "taxikörning" med mjukare start och stopp. Bättre flyt och skönare flow.
Efter en ruskigt frustrerande dag blev det sent på kvällen en löprunda runt Alsike. Bättre sent än aldrig - make every day count.
