fått vårt tredje barn, hoppade jag lite spontant in på
Mörksuggejakten - min första egentliga kontakt med
MTB; Mountainbike. Denna tävling går av stapeln i
Rättvik och anses vara rätt tuff. Man kan välja att cykla
4 mil eller 7 mil. Jag valde 7.
Med mig på resan hade jag Gunnar och han två kompisar
Edie och Maria; de två vassaste triatleterna i Australien
som var här på besök då. Min cykel var utlånad till dem,
så snälla pappa köpte en MTB till på väg uppåt i landet,
så att jag också skulle kunna vara med.
Banprofilen ser ut som bilden ovan; man börjar med att cykla
upp, upp, upp. Sen fortsätter det genom rätt ruff natur. Jag minns att
jag ringde till Niki efter ca 2 mil och sade att han skulle vara inställd på
att komma och plocka upp mig - jag var redan då helt slut. Av någon
märklig anledning som jag inte minns, hittade jag motivation att
genomföra alla sju mil, fastän smärtan i kroppen nästan gick att
jämföra med förlossning några månader tidigare.
När mållinjen äntligen kom, kom även en märklig tanke;
"Nej, inte slut redan."
För det är ändå så himla kul att cykla i skogen.
Nu på Söndag är det dags igen. Egentligen började detta som
en kul grej; en födelsepresent till Roland på hans bemärkelsedag.
Han drog i sin tur med sig Marianne, Anders och Gunilla. I Söndags
slängde jag in min anmälan med så nu är det dags igen.
Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot Mörksuggan;
mest av allt ska det bli kul att följa de andra i deras tappning av denna
stora utmaning.
