Vaknade i vår lilla campingstuga vid glittrande Siljan
och kände att kroppen inte alls var med på noterna.
Efter lite kaffe och gröt med banan, kändes det lite bättre dock.
Framförallt såg jag verkligen fram emot dagens utmaning -
det skulle bli kul!
Me & my bike.
På plats gick allt mycket smidigt - uthämtning av nummerlapp,
köp av extra vattenhållare, montering av vattenhållare och
nummerlappar, laddning av bars och energitabletter. Mötte även
Gunilla och Marianne i startområdet - trevligt.
Tänk vad cykelsporten växer. Massor av laddade MTB-åkare uppställda
på den lilla grässlänten i centrala Rättvik.
Jag träffade även på Anders och Rolle i startfållan;
prydligt uppställda och lite små-nervösa, tror jag?
Och här är efter-bilden.
Efter 70 km i rätt tuff och krävande terräng, rullade jag in i mål.
Hade verkligen ingen aning om tiden, hade bara kört på känn
och haft enormt kul; en vacker upplevelse. Blev därför mycket glatt
överraskad när jag såg att klockan stod på 3.23. Fem timmar hade
jag räknat med....
Det var min present till Roland och jag är supernöjd,
som man kan se. Kul med en present som skakar om
om en mer än en samling husgeråd, på sin "mitt-i-livet-bemärkelsedag".
Att Rolle är ett cykelunder som ändå blev lite trött,
gör ju inte saken sämre....
In i mål kom även anders, nöjd och glad som få.
Han och jag delade liknande känslor - det var
bland det roligaste nånsin. Vackert som tusan;
tappa andan-fint i dalaskogarnas trollska natur;
genom sand och lera, över åsar och genom snår.
Och här kommer Gunsan, segertecken in i mål.
Och här kommer Marianne, med maxpuls, in i mål.
Jag kan berätta att den sista biten in i mål är den värsta!
Gräset, slingan och uppförslutet tar verkligen de sista krafterna ur en.
Ja men visst kan det vara svårt att få luft, när pulsen
går upp mot max och det är ca 30° i skuggan.
Man blir glad, när man klarar av sånt som man inte
riktigt visste hur det skulle gå.
Efter loppet hämtade vi ut vår pastasallad som bjöds,
med tillhörande bröd, dryck, kaffe och bulle. Under
själva loppet hade man f-n inte tid att äta; knappt att dricka.
Det gäller att vara 100% fokuserad på vägen framför en;
stigen, stenarna, rötterna och medcyklisterna.
Den ultimata belöningen, om du frågar mig.
Att få hänga med sin cykelfamilj efter en underbar,
naturnära prestation som man dessutom är ruskigt nöjd med.
Mörksuggan = jagad!
Sen rullade jag bort till min andra familj, som befann sig på
Rättviks beach. Aldrig har jag väl haft tanken på Rättvik som
en strandstad, men nu har jag skäl att ändra mig. Långgrund,
sandstrand och botten, varm, vackert och alldeles underbart.
Ville gärna köpa en mörksugga, men avstod i sista stund,
jag har så mycket pryttlar ändå... Men jag gillar verkligen
texten om Mörksuggan och dess anspelning på mörkret
som en kraft i livet. Mäktigt och sant.
Ja, sen blodsockerkraschade hela familjen, sen fick vi äta
och dricka och sen blev allt bra :) Och då åkte vi bil upp
till Vidablick. Jag ville liksom dela känslan lite med Niki,
som ju inte cyklade. Där uppe var det magsikt fint;
coolt, ödesmättat på nåt vis. Kul att få komma dit och titta;
stå still och se på utsikten, istället för att bara swischa förbi...
Bergets betvingare!
Det blev lite tjat om storleken, efter loppet. Om man jagar Mörksugga,
är då STÖRRE = BÄTTRE? Ja, jag vill påstå att det ligger en del sanning
i det. Större grejer - bättre Mörksuggejakt. Så nu räknar vi bara dagar
innan det inhandlas 29-tummare.... Ja, alltså inte jag, jag har ju redan STOR ;)
