Jag ska i ärlighetens namn säga att det här med familj inte är så himla enkelt alla gånger. Först och främst, för att få det helt avklarat, i stil med "döden döden" - jag älskar mina barn; jag är så makalöst tacksam för att jag har dem. Jag är så oerhört nöjd och glad över att jag har fått det jag drömde om; en stor och färgglad, sprakande och högljudd familj. Jag har det! Och det var det jag ville ha. Så!
Och....
....det är inte enkelt alltid. Vi är fem färgstarka personer med fem viljor - alla drar åt lite olika håll. Vi vill gärna hänga på helgerna eftersom veckorna liksom går som på räls med sysslor och rutiner som byter av varandra. Men hur får man ihop det rent praktiskt? Hur blir det tex en dag där alla fick ut något bra istället för en dag då ingen fick ut nåt för att försöket till kompromissande gick för långt? Det är ju sjukt irriterande att spendera en helg helg åt frustration, men det händer. Det händer.
Igår hade vi möte! Familjemöte. Alla fick önska tre grejer som de gärna ville denna dag. Visade sig att alla, precis alla, kunde tänka sig att åka och bada. Innan dess kunde alla tänka sig att uträtta lite ärenden. Efter det kunde alla tänka sig att kolla på film i soffan och käka lördagsmiddag. Ja men bra då - då kör vi!
Ärendena bestod i att besöka Fäboden för att reka inskaff av hamster. Jättefint ställe med en mängd ljudliga, icke luktfria smådjur med tillhörande burar (vilket jag har svårt för - djur i bur, men jag måste ju inte bli en väldigt trist mamma för det, eller?), foder, matskålar etc. Jag blev märkligt nog helt förtjust i en liten, vit dvärghamster. Sååååå sööööt.
Vidare ärenden till vålamagasinet för att det är viktigt att titta på fina saker. Där blev barnen superhungriga, sånt händer ju hela tiden, så då blev det lunch på haket Vero. Sushi gillar de. Och pizza. Sen till Chilli för att hämta ut ett skrivbord jag beställt för att skapa mig en egen liten plats.
Vi är sååååå långsamma. Och trivs med det. Vår familj har hittat vårt tempo och det är megaslow. Tror det är för att vi sällan åker från A till B utan hellre stannar upp varhelst vi tycker att det verkar intressant. Vi upplever verkligen vägen minst lika mycket som målet.
Först kl fyra var vi på Fyrishov. Jag fick lov att dra några längder. Tack pappan för det. Så här blev det:
4x100 ss
4x75 arm
4x50 ben
4x25 ss
200 bad rygg/bröst
300 ben fj/cr
25-50-75-100-100-75-50-25 arm cr
= 2000 meter
När man en gång har varit så självklar med en sport som jag varit med simning; tränat en till två ggr v a r j e dag och liksom varit ett med vattnet, känns det så klart som om man är en flodhäst i vattnet när man hoppar i och simmar för första gånger på flera månader. Påtagligt dålig uthållighet i överkroppen. Påtagligt forcerat att dra ner andetagen i brsötkorgen trots vattnets tryck mot kroppen. Påtagligt okordinerat i simrörelsen. Ändå påtagligt bra muskelminne av hur man paddlar sig fram i vatten.
Efter ett tag, ca 1000 meter tänkte jag ge mig, men kroppen ville ha mer. Lade till 500 meter. Kroppen ville ha mer ändå, och det var då det hände, det som alltid hände förr men som jag aldrig riktigt reflekterade över - reflektionen. Det där ögonblicket då man slutar märka vad det är man egentligen gör - armarna liksom paddlar på av sig själva; benen likaså, medan tankarna börjar vandra hit och dit helt i sin egen takt. Det är bara jag och mina tankar i sällskap med ljudet av vatten som forsar. Längder avverkas medan hjärnan sorterar i lugn och ro. En tanke hit, en känsla dig. Något ska sparas och arkiveras annat ska bara rensas ut. Så oerhört skönt. Och jag undrar om det var en stor orsak till att livet flöt på (i dubbel bemärkelse) så bra? All denna egentid och tid till reflektion man fick medan otaliga längder avverkades?
Sent som tusan, efter en vända på Gränby, lite rea-fynd och inköp av middag, damp vi ner i soffan och kollade Marvel. Det blev en bra dag! Man får jobba för det ibland, men det är det värt!
