Jag läste, på tal om att kolla av telefonen, en riktigt bra statusrad på facebook härom dagen; en kille som just skaffat två mindfulness-appar till sin Iphone och reflekterade över det lustiga i han att inte BEHÖVT två mindfulness-appar om han inte haft en Iphone.
Det är ännu lite svårt att veta vart man ska dra gränsen för det här med "skärm" - ett ord som i vår familj rymmer tv, dator, surfplatta och telefon. Klart man inte vill sitta av sitt liv vid en skärm; leva artificiellt. Samtidigt är det ju så att tidningen finns där i telefonen nu. Böcker i e- och ljudformat finns där. Radioprogram finns där. Intressanta poddar med filosofiska samtal. Menskalender, träningsdagbok, hela musikbiblioteket, mina bankärenden, all min ekonomi, alla mina kundbokningar, hela internet! Foto och video finns där. De fd lapparna på köksbordet finns där. Himla mycket finns i vår små apparater och det är inte så enkelt som att säga att det bara är skit att sitta och greja med sin telefon. Förr stod jag gärna timmar inne i ett mörkrum och framkallade bilder. Provade mig fram med olika exponeringstid, olika sorters fotopapper. Nu sitter jag och grejar med appar, som helt kladd- och väntetidsfritt låter mig se foton ta olika uttryck. Det är väl ändå en hobby och en skapande, om än på min telefon?
Vissa dagar har jag dock lust att skaffa en strut - en sån där hundstrut som i bästa fall skulle få mig att komma ut det ticks-liknande beteende jag hamnar i då och då. När jag blir näst intill förnärmad av min igen dumhet i att flippa på telefonen var och varannan minut, utan att riktigt ha koll på vad jag gör. Sökandes efter nåt som absolut inte finns där. Nåt som känns; nåt som berör, nåt som piggar upp. Scannar av de sociala medierna igen å igen å igen utan att det händer nåt. Känner mig som en labbråtta som springer runt i en liten bur och trycker på knappar för att få stimulans, men testet är över. Forskarna utanför buren har gått hem; sockerlösningen är slut, kicken av beteendet uteblir....
Aj-fån - på gott och på ont. Mina barn kan redan bättre än jag och det är väl bra? Jag kan inte tänka mig att detta är en utveckling som vi kan vända. Vi kan inte säga till våra barn - läs en bok istället, det är bättre. De kommer inte tycka det! De kommer inte bli lika upphetsade över analoga spel när det finns helt makalösa digitala spel online. De kommer inte be om att få stå i ett mörkrum och framkalla foton i tre olika sorters vattenbad när de kan göra det på en app. De kommer inte springa över till sina vänner och plinga på för att kolla om de är hemma, de kan ju plinga med ett sms.
Eller?
