- Sällskapet! Det är lätt och enkelt att umgås kring en gemensam sak. Man kan skoja om att det är en välsignelse att känna fler som är lika knäppa som en själv, men det ligger för mycket sanning i det hela. Alla tycker inte att det härligaste tänkbara en annandag är att cykla ute i flera timmar, falla handlöst ner i gyttjiga, gigantiska vattenhål, trixa sig fram mellan halkiga rötter och klipphällar och slitas mellan att frysa fingrar och tår av sig och hålla på att svettas ihjäl. Men jag och det fina sällskapet delar den ljuva uppfattning av vad som är LIVET!
- Träningen. Det är tveklöst bra och tuff träning. Ingen behöver hojta på en att ta i lite till - maxpulsen är ett närvarande faktum från start till mål.
- Meditationen. Det är meditativt att cykla, man kopplar bort allt annat och är totalt närvarande. Ett tanke bort från vägen; stigen; cykeln och du ligger i diket. Det gillar jag - nödvändigheten av att smälta samman med cykeln, andningen, tempot, stigen...
- Naturen. Att få frottera sig med naturen; att verkligen få närkontakt uppskattar jag. Doften av skog, trä och jord. Ljudet av däcken över hällar och igenom lera. Känslan av mossa och vatten, grus och lera. (Smaken av sand och lera i munnen efter några vurpor.)
- Det fina i att verkligen få längta efter att bli mätt, varm och ren igen. Som idag, efter flera timmar och ett antal helvurpor ner i lerpölar och en del skrapsår och blåmärken, men genomblöta skor och handskar och iskalla tår... Vilken välsignelse att få komma hem (till mamma och pappa) och äta en stor portion prinskorvar, köttbullar, kål, skinka och, ja, allt jag kunde hitta - hungrig som en varg! Sen hoppa in i bastun och sakta men säkert tina upp och så småningom, mätt, varm och ren sjunka ner i soffan och glo på sport ett tag.
Jag tror att vi människor behöver få känna oss levande och utmanade på liknande vis. Jag tror att vi är skapta för det, och att en stor del gått förlorad i vårt snabba kliv från att behöva arbeta hårt för vår föda och vår överlevnad, till dagens extremt moderna och icke-fysiskt-krävande samhälle. Vi behöver utmaningar! Vi behöver få kämpa! Vi behöver få sträva mot våra mål, önskningar och drömmar. Små och stora sådana. Och vi behöver naturen! Och vi behöver naturligtvis en känsla av sammanhang, i stort och i smått. Tex i en liten, fin cykelgrupp :)
