Vi behöver prata om dubbeljobb. Eller i de flesta fall - trippeljobb.
I mitt yrke träffar jag dalglien många människor i personliga möten. I varje möte pratas det om hur människan i fråga mår och har det. Vanligtvis kommer de ju till mig för att de vill ha hjälp med att ställa något till rätta. Ibland via fysiologiska behandlingar; justeringar i rörelseapparaten; ledfunktion, muskelbehandlingar, pressur, akupunktur, laserbehandling etc. Man vill att kroppen ska fungera och vara smärtfri - det är det vanligaste målet. Ibland behöver man hjälp med träning och kost; få ordning på de mest grundläggande rutinerna för att ens ha en bra hälsa. Ibland är det samtal och coaching; i de fall man kommit rätt långt och upptäckt att det faktiskt är något viktigt som behöver hända i livet. Det kan vara litet eller stort. Även där är målet oftast ett ökat välmående och en smärtfri vardag.
Rysligt spännande och helt och hållet inriktat på friskvård. Att öka sitt välmående och undvika dåligt mående.
Det som dyker upp igen och igen och igen är alla dessa föräldrar och i synnerhet mammor, som så förtvivlat försöker ro runt en tillvaro med alldeles för många ingredienser. Ett arbete är som bekant ett arbete och det tar både tid och kraft att utföra. Efter en arbetsdag kan det kännas skönt att få komma hem och slappna av. Från arbete i alla fall. Kanske vila ut i soffan? Eller gå och träna. eller bara tänka sina tankar i ostörd ro. Det som dock hände för en barnfamilj är att arbetet i högsta grad fortsätter. Jag vet, för jag är själv en av dessa dubbel eller trippelarbetande föräldrar.
Barnen är, detta måste nämnas; alltid; underbara, ljuvliga, dem vi älskar, dem vi längtat efter, vårt allt etc. De är också superduktiga på att skapa ett heltidsjobb av det som förr var fritid. Man har så klart en aldrig avtagande omsorg om sina barn och sin familj - man vill dem det allra bästa. Man vill finnas där för dem, ta hand om dem även utmana dem, veta vilka bollar de behöver ta själva och vilka man ska hjälpa dem med; styra undan osv. Metaforiskt talat. Utöver det kommer basics; väcka, servera mat, plocka undan, få iväg till skola, hämta, servera mellis, göra läxor med, förhöra sig om allt å inget, hjälpa att packa till diverse aktiviteter och idrotter, lämna, hämta, skjutsa, låta dem vara med kompisar och lämna, hämta, ringar, göra upp planer, servera middag, hjälpa med kvällsrutiner, läsa saga för, få i säng, diska upp, städa undan, fylla i lappar till skola och fritidsaktiviteter..... Det är alltså ett arbete från det att man kliver upp till det att man stupar i säng när alla sysslorna är gjorda. Absolut ett kärt arbete och absolut ett helt naturligt uppdrag om man valt att ha familj, men ändå ett arbete på så vis att det inte direkt blir tid till något annat. Sånt som man vanligen annars behöver. Tid att tänka sina tankar. Utrymme att läsa en bok. Möjlighet att slappa i soffan.
Dessutom vill ju många hinna med att träna på ett hyfsat regelbundet sätt. Dessutom vill man gärna hålla liv i den relation man har till den andra föräldern. Dessutom har man ett hem som man gärna vill hålla fint. Dessutom har man kanske lite andra hobbys som man gärna, också vill hinna med. . .
Detta är en ekvation som inte går ihop - inte på långa vägar. Detta är en situation som skapar stress. Långvarig stress ger spänningar och låsningar i kropp och själ.
Jag tror att man kommer rätt långt bara genom att uppmärksamma situationen. Bli medveten om att det är så här. Acceptera att det under några år är en mycket speciell situation och ta ställning till hur man vill möta den. Se om det eventuellt finns prioriteringar att göra; är något extra viktigt i denna aldrig sinande ström av "to dos"? Och finns det något som går att stryka, även om det hade varit kul att försöka klämma in det med? Finns det några ambitioner som går att sänka? Och finns det några små utrymmen till andhämtning? I så fall - vart?
Ja, det här jobbar jag med dagligen; med mig själv och med andra. Det är hoppfullt och givande - det finns faktiskt fullt av möjligheter, om man stannar upp, blir medveten och sedan gör medvetna val.
Igår på min utbildning avslutade vi med en lång "loving kindness-meditation". Två av sex personer somnade och sov i 40 minuter... Bägge dessa är dubbel / trippelarbetande mammor till varsina tre små barn som dessutom valt att utbilda sig vidare, som ett tillägg till jobbet på jobbet och jobbet hemma. Kursledaren viskade nåt om "välbehövligt". Det var skönt att med en eftermiddagslur :)
