Jag tror, på riktigt, att det är bra att falla. Som vuxen alltså. När man är liten faller man ofta; det är en självklar del i vår strävan att lära oss nya saker. Som vuxen blir man mer benägen att undvika att falla. Undvika smärta och obehag. Men att lära nytt innebär ju olika former av obekvämlighet. Sånt man måste igen för att komma vidare.
Jag ser vurporna i skogen som något väldigt positivt! Att få ramla och slå sig som vuxen, att utsätta dig för det, känns betydelsefullt. Det betyder förut att jag utsätter mig för något jag inte kan och alltså lär jag mig.