Så var det dags för julens höjdpunkt i min mening. Igår närmare bestämt. Morgonen efter den episka julfesten. Att säga att jag var "trött" skulle vara lika underdrivet som att säga att badet i Morga hagar var "varmt".
Hur som helst, efter en helt förtrollad kväll och natt med formarna, var det faktiskt så att jag steg upp (uppstod) och fick på mig cykelkläder. Fick tack och lov assistans med att packa ryggsäcken; DET var annars för mycket denna morgon. Tillsammans M och C rullade vi ut i det helt ljuvliga vädret; tänk att det ville sig så? Gnistrande frost, ishala vägar och en decembersol som helt magiskt strilade in i skogen mellan granar och kvistar.
Vi kunde skratta åt vilken seg dag det här var, och det var skönt. Skönt att bli "ursäktad".
Vi jobbade på fram till Lunsentorpet. Där är julrundans första, traditionella stopp. Det är fint tycker jag, att det finns sådana fina friluftsanläggningar att tillgå. Helt gratis! Vi dukade upp julfika inne i torpet, och njöt en stund av den sprakande elden i kaminen och lite kaffe, macka, frukt, kakor, russin och vad det nu var. Ni vet, när man äntligen; äntligen stillnar? När man verkligen släpper allt; landar i sig själv och stunden, känner en viss tyngd i kroppen, när själen landar där, och det bara känns så himla fint? Så var det!
Sen väntande den rotigaste och stenigaste biten av turen; den precis norr om Lunsentorpet. Vi mötte förresten så många människor ute i skogen; löpare, cyklister och vandrare. Det gläder min inre hälso-nörd att så många är ut i skog och mark och sportar.
Efter mycket prat, fniss, gapskratt och prat, och en del ligg och skrotningar, infann sig lugnet. Vi tystnade och hittade flytet i cyklingen. En efter en, genom den stora, magnifika, vinterkarga skogen; tysta, fokuserade.
Jag älskar skogen och jag faschineras av skogen om vintern. Borta är allt som bara trivs i värme. Kvar är allt det tåliga och levnadskraftiga. Det som håller stången genom hela den kalla och mörka årstiden. Det som av någon märklig anledning är grönt och skönt i isande kyla, hela året om. Det som stannar kvar och härdar ut. Det är vacker och mäktigt tycker jag.
I slutet av Lunsen; vid Flottsund, väntar en utförslöpa utan dess like - hej vad det går. Efter mycket tragglande över hala rötter, isiga klippor, genom lera och pölar, är en lång nedför precis lagom åt en.
En av grejerna jag verkligen gillar med mtb, är det ständiga lärandet. Hjärnan är totalt fokuserad på att lösa uppgifter, hela tiden. Hur hala är rötterna? Hur mycket kommer bakhjulet att glida på just den roten, i den lutningen? Hur högt är det där välta trädet - kommer det gå att hoppa över med cykeln, eller kommer klingan att fastna och orsaka tvärstopp och OTB (over the bar). Alla dessa snabba beslut; avvägningar av situationer; lutningar, vinklar. Bra saker för hjärnan.
Vidare via Flottsund, upp, upp, upp för mördarbacken. Den gick bra; bättre än nånsin tror jag. Även här, i morga, susar man mest nedför, invid de häpnasväckande vikarna och gläntorna.
I vår vik stannade vi till. Av med alla kläder och ut i vattnet. Dags för traditionsenligt julbad - det blir inte jul utan det! Först är det bara kallt, kallt, kallt. Men sen; efter, är det bara skönt. Och häftigt. Alla sprang vi i och alla stod vi sen som blöta hundar och trixade på oss cykelcyxor, tights, underställ, galosher mm.
Sista biten var bara ren njutning. Vidare genom Morga hagar, ut vid Krusenberg, in via Rickebasta, Hagelsten tillbaka till Knifetown för att slutligen nå målet för dagen - soffan.
Tack fina vänner för allt roligt och bra vi har med våra rundor. Kärlek och blåmärken.
