Tisdagens föreläsning på min utbildning till KBT-terapeut handlade om psykofarmaka, alltså läkemedel vid psykiska besvär. Psykofamaka som skrivs ut tex vid depression, hjälper 2 av 3. Det intressanta är att även placebo, alltså sockerpiller, hjälper 2 av 3. Det är alltså inte belagt att själva substansen i läkemedlet är det som hjälper, då sockerpiller tycks fungera lika bra. Man har även sett att kbt (kognitiv beteendeterapi, hjälper 2 av 3 och att effekten i hjärnan är i stort sett identisk vid alla tre olika behandlingar. Skillnaden är att kbt är mer långsiktigt, då man bla finner och lär in kognitiva strategier för att möta utmaningar i livet.
Vad tänker ni om det? Vad är skillnaden; för och nackdelar, mellan dessa tre olika alternativ?
Jag tänker att den verksamma mekanismen är känslan och övertygelsen av att få hjälp. Att komma under omsorg och omvårdnad. Att bli lugnad av känslan av att "det kommer att bli bra nu".
Jag tänker också att mitt val helst faller på den metod som inte ger negativa biverkningar. Läkemedel av olika slag ger mer eller mindre biverkningar på på vår kropp och själ, och om det går att undvika så tror jag att det vore bra. Dock är det inte alltid så enkelt, men rent krasst, är det en fråga om ekonomi. Om alla som behövde och ville, skulle få kbt i stället för läkemedel, när själen och pysket inte mår bra, så skulle hela vårsystemet kollapsa. Vi har varken tid eller råd att möte dessa behov. Vården går runt på att många accepterar (eller kanske hellre vill ha) en quick-fix i form av psykofarmaka. Sen hör det till saken att kbt även kräver tid och engagemang; ett visst mått av motivation för att orka igenom. Alla har inte det.
Att vården inte kan skriva ut placebo istället för läkemedel, kan tyckas synd på ett sätt, då detta ju har samma goda effekt, men inte ger biverkningar. Dock vore det väldigt oetiskt, och helt omöjligt därför. Men ändå....
Vår föreläsare, ST-läkare och doktorand vid KI, avslutade föreläsningen med att påtala att det i dagens läge är så stora ekonomiska vinstintressen i läkemedelsbranschen att det är tveksamt om det är fråga om vård eller komersiell försäljning av vinstintresse. Med andra ord är det tveksamt om det är patientens bästa eller branschens ekonomi som kommer i första hand, när läkemedel skrivs ut.
Jag känner mig glad och tacksam över att vår föreläsare höll en så relativt neutral roll under denna lektion. Jag hade förväntat mig ett långt försäljningssnack, men så blev det inte. Naturligtvis finns det många tillstånd som kräver en väl avvägd diagnostisering och uppföljning med adekvata läkemedel och i dessa fall är det en himla tur att de finns. Men frågan är ändå hur vården ännu mer kan anpassa utbudet av alternativa behandlingar för att bättre möta patienternas behov.
