I tisdags var jag i Stockholm, som alltid, på min utbildning till KBT-terapeut. Just nu är ljuvliga tider och har man till det tre timmars lunch i denna helt makalösa storstad, är det bara att skatta sig lycklig.
På med löparskorna. På med lurarna. Också - på med samma sorts öppenhet och nyfikenhet jag hade när vi var i new york. För det är lätt att bli hemmablind; att ta saker för givet. Jag tänkte, om jag var här på besök? Om jag flugit hit från långt borta, hur skulle jag se staden då? Det är rätt spännande; att byta perspektiv. Och svaret? Jag skulle bli oerhört imponerad. Och lite kär.... Det är något alldeles visst med Stockholm.
Bilderna ovan är tagna utanför Naprapathögskolans gamla adress på Observatoriegatan i Stockholm. Adressen där jag tillbringade fyra speciella år. År som i mångt och mycket format mig och mitt liv. År som gav mig en man och bästa vän. Det känns alltid väldigt speciellt när jag går förbi dörren in till skolan.
Djurgården med solglitter i vattnet och spirande blomstser. Det luktar vitsippsbacke ute nu, har ni märkt det?
Denna runda är 13,5 km, mina vänner. Det känns aldrig så kort att spring som i storstäder.
