Jag älskar, älskar, älskar den här årstiden; försäsongen; våren. Tiden då mörker och kyla definitivt ligger bakom mig och allt det fina; ljus, värme, grönska och liv ligger framför mig. Tiden när allt börjar hända. När jag uppskattar minsta lilla knopp, ljuset klockan sex på kvällen, fågarna som kvittrar från morgon till kväll. När jag blir glad över att slippa ha jackan på. När jag gläds oerhört åt att få äta ute för första gången. Senare; snart, tar jag allt det där för givet, det går så fort. Det gröna, det ljusa och de lätta kläderna; allt det är snart en del av vardagen. Inget jag direkt tänker på.
Idag är det Söndag. Idag är jag tacksam för allt som är; som det är.
"Med kroppen mot jorden och blicken i det eviga blå.
Är jag bortom tankarna och orden, där finns inget jag måste förstå.
Utom att kroppen är tung mot vår mark.
Att himlen är blå och jag är lycklig och stark."
