Det mest midsomriga ....

..,, jag gjorde idag var att baka en tårta och plocka en bukett.

Botten på mandel, ägg och honung. 

På med ett lager lemoncurd, ett lager vispgrädde och ett lager skivade jordgubbar. 

Sedan på med den megafluffiga marängen som blev liksom seg och fluffig i mitten och krispig utanpå. 

Till sist på med grädde, jordgubbar och mynta från trädgården. 

Himla fin ja! Och så en bukett blommor till bordet. Alldeles lagom midsommar. 

Midsomrar man minns

De allra flesta midsomrar jag kan minnas har jag firat på vårt landställe Hamnskär ute i skärgården. Av tradition går man upp tidigt som tusan för att dra igång röken. Inför midsommar har man fiskat en massa och lagom till midsommarfesten är det dags för traditionell tillagning i rökkur. Röken tar flera timmar och allt ifrån saltlag till ved och eldning ska ske med precision för att den rökta fisken till slut ska bli helt perfekt. Lagom salt och mjäll i köttet.

Medan röken tar sin tid och passas av männen som även förfriskar sig under tiden :) ger sig kvinnorna ut och plockar blommor och blad att löva stången med. Ja alltså, det var ju så här uppdelat förr, och till viss del dröjer det sig kvar. Naturligtvis är alla tjejer välkomna att både fiska och elda och röka precis som killarna ofta följer med och plocket blommor. Sen kläs stången och bordet dukas och allt görs iordning för midsommarlunch, dans kring stången och kaffe och kaka samt lekar.

Så har det varit de flesta midsomrar i mitt liv. Med lite variation från år till år. Människor har kommit och gått, något har lagts till, något har fallit från men i det stora har det mesta bestått.

En annan midsommar jag minns väl är den när vi var på träningsläger i Fort Lauderdale Florida. Vi, ca 25 simmare ur Uppsala Simsällskaps elitgrupp hade skrapat ihop pengar till ett tvåveckors träningsläger i Miami. Jag var femton år och det var en rätt stor och mäktig grej att åka hela vägen till USA med sina bästa vänner. Jag minns det som den coolaste grejen nånsin. På självaste midsommarafton byggde vi ihop en stång av palmblad och annat nere på stranden, och staten igång med att fira sedvanlig midsommar med dans, sång och lekar. Först när folk samlades runt oss, tittade, pekade och började fota, kom vi på hur märkligt det ändå måste ha sett ut. 25 halvnakna svenskar som hoppar runt en kors av blad och blommor. Som någon märklig, hednisk ritual eller nåt. Det var kul.

En midsommar bjöd vi till fest i vår trädgård vid vårt gamla hus på Apoteksvägen. Det blev en av de där magiska sommarfesterna som man minns för alltid. Vi fixade jättefint med dukning och lekar och lagade jättegod mat. Sent på natten, vid tolv tror jag, sprang vi ner till sjön och simmade rakt ut i det mörka, stilla vattnet. Det var oerhört fint. När vi kom hem från vårt bad lystes natten upp de fina lyktor med levande ljus som vi hängt upp i äppelträdet med olikfärgade sidenband. Så drömmigt fint och bra var det. Annars är det ju så att många midsomrar antingen regnar eller blåser bort.

Förra året spenderade vi i Kroatien hos Nikis mamma och pappa tillsammans med Thomas och Minna (och Nemo fast i magen). Det var annorlunda och rätt härligt. Det var så många saker man slapp tänka på tycker jag. Inga direkta måsten att ta fasta på. Bara friheten att göra det som känns viktigt. I vårt fall valde vi att göra ett riktigt bra träningspass och att laga till en egen variant av midsommarbuffé. Medan vi hade midsommarfest i trädgården brakade världen oväder loss och det kändes häftigt och mäktigt på alla sätt och vis.

I år hade vi tänkt att vara på väg till Kroatien redan, men helt ärligt så var liksom energin slut. Energin till att skynda sig med packning, städning och stängning av säsongens arbete. Jag o r k a r inte skynda mig. Skynda mig att ha semester liksom. Tokigt! Så vi tog oss några dagar till hemma. Dagar som är till för att bara landa lite. Tvätta ikapp, packa, städa igenom och, ja, plocka undan och iordning allt det där som inte hinns med när livet rullar på i 180 som det ofta gör framförallt i terminssluten.

Idag är det midsommarafton och vi är bara hemma. Det är skönt. Och lite, lite konstigt. Borde vi inte fira? Borde vi inte vara någonstans? Med någon? Eller några? Det är det knepiga med traditioner, tycker jag, när de blir ett märkligt måste som ska klämmas in i en alldeles för upptagen vardag. När man inte direkt har lust till det, bara känner måsten.

Idag började i alla fall dagen för min egen del på allra bästa sätt. Christine, Stefan och jag drog ut på en mtb-runda bort mot Lunsen. Ingen dag kan bli särdeles dålig när man fått cykla. Det visade  sig bli en episk runda där vi liksom tog ut svängarna ordentligt; testade på lite nya saker och vågade lite mer. Till det hör så klart en och annan vurpa. Jag hade bra flyt i början av rundan och fick av mitt övermod en rättvis otb; over the bar som avslutades med en faceplant; ansiktet ner i myllan. Det gick riktigt bra och gjorde inte alls ont, f ö r r ä n  cykeln landade och nöp fast mitt smalben mellan ramen och styret; DET gjorde superont! Chris höll på att göra en riktigt galen skrotning, men klarade sig precis tack vare sin tokbra balans och sin långa erfarenhet. Kul var det i alla fall. Och Stefan fick till ovanlighetens skull ur sig lite mtb-rage; lite frustration över saker som ännu inte mognat i mtb-sinnet.

På det stora hela fick en extra rolig runda med liten magisk fikastund vid Lunsentorpet, som dagen till ära var klädd i allra vackraste midsommarskrud.

Nä, nu ska jag , i alla fall, baka en midsommartårta :)

Önskar er alla en riktig fin midsommar på ert alldeles egna vis <3

På repeat just nu

Mor

På morsdag är jag tacksam. Tacksam över att ha en mor och tacksam över att vara en mor. Ju mer jag själv är mor desto mer kan jag uppskatta, förstå och imponeras över min egen mor. 
Min mamma är en sån som inte direkt vill stå i centrum; inte bli hyllad. Definitivt inte bli firad på sociala medier. 

Hon är en IMPONERANDE människa och jag har fog för att påstå att hon är bland de modigaste och starkaste människor jag nånsin träffat. Ni som känner henne vet. För mig har hon varit den perfekta mamman; stark, envis, tuff, förstående, peppande och rolig. Och smart! Hon har lärt mig en massa bra saker och alltid; alltid trott på mig. Och än i dag är hon bland de absolut bästa att prata med när det verkligen gäller. Och varenda jäkla dag trotsar hon alla gränser som satts upp och går sin alldeles egna väg - mot alla odds. Med en cool stil och massor av integritet.
Finaste, bästa mamma - I Love you.

Att själv vara mamma är en oändlig utmaning. Det är härligt stundom och alldeles förfärligt stundom. Det kanske låter hemskt, men det förfärliga ligger i alla de tillfällen då jag inte känner att jag räcker till. Det beror ju förståss på vad man anser vara att "räcka till" och jag tror att för dem man älskar vill man på så oerhört många sätt och vis finnas till att det är svårt att känna sig "good enough." 

Utöver det är själva grejen att vara mamma helt enkelt för stor att ta in. Jag; JAG, har fått ansvaret över tre barn. Tre jättefina små människor. Jag får ha dem. Ett tag i alla fall. Det var allt jag nånsin önskade för några år sedan. "Ett barn; bara ett, sen ska jag aldrig mer i hela mitt liv be om något mer." Jag fick tre. Och de är så klart mitt allra finaste och bästa. 

Och de driver mig till vansinne då och då. Eller; de tvingar mig att växa som människa, på ett sätt som ingen nånsin kunnat göra tidigare.  

Mamma och jag - 1974

Dukat för morsdagsmiddag.

Sveriges dag

Tog med mig mina fem barn (två är ju brorsbarn egentligen, men det är inte så noga) och drog till Linnes Hammarby denna blå-gula, svensksomriga dag. Vi stannade till i det överväldigande rapsfältet intill och tog några bilder. Ljuvliga barnen busade loss i fältet. Vädret var dagen till ära småkallt, mulet, duggregnat och snålblåsigt. Svenskt midsommarväder ungefär.

Vi fikade, gick på guidad tur och sprang i labyrinterna och gick trädgårdspromenad. Och hade det väldigt mysigt.

Lida loop 2015

Idag vaknade jag med en känsla av att det vore rätt skönt att bara vara hemma. Ändå inte helt oskönt att cykla. Blandade känslor, helt enkelt. Sugen på att bara hänga med Niki. Så kan det vara ibland ju.

Sen gick det så himla långsamt att få med hela familjen på båten; att vakna, packa in sig i bilen och följa med. Vi kom helt enkelt iväg PÅ TOK för sent. Jag skulle inte hinna till start! Åååå vad klantigt. Ändå fortsatte vi åka in mot Stockholm; Tullinge och Lida med det där hoppet. Ni vet, hoppet, som aldrig överger en.

När klockan började närma sig starten 11.00, verkade som om vi kanske, tack vare några bra manövreringar av fd Stockholmaren Niki, skulle hinna fram. MEN! Även om vi skulle hinna fram, behövde jag ju montera lapp på cykel och tröja. Och det tar faktiskt också tid, om än så lite.


10.58 glider vi in på Lidas parkering, lyfter av hojen och jag möter upp Caisa Sindt som förser mig med tröja, nummerlapp och fixar med lapp på cykeln medan jag byter tröja. Caisa skickade iväg mig genom målportalen för att starta chipet och när det var passerat gick starten. Jag bara gled in i ett lagom bra startled och var iväg tillsammans med alla andra i min klass. Helt ofattbart! Jag lovar att jag skrattade för mig själv i fem kilometer minst.

TUSEN TACK till Christine som köpte tröja och startplats till mig. Jag kommer ju aldrig att bli en vettig människa; en icke tidsoptimist, när det går så här bra :) Och tusen tack till Caisa som så rådigt hjälpte mig med allt.

I år kände jag mig, ta mig tusan, riktigt, riktigt bra! Stolt som bara den över hur långt jag kommit tekniskt bara under det senaste året. Jag tar mig nu med lätthet fram där de andra helt klart har svårt att manövrera; där de stannar och kliver av; faller eller går. Superkul. Sånt som tidigare var en utmaning, är nu rätt enkelt.

Jag kör alltid med säkerhetsmarginal, för ärligt talat så är jag 1) mamma, 2) naprapat. Inget av dessa magiskt fina saker är värda att sätta på spel över något så simpelt, om än sjukt kul, som mtb.

Det är vääääälidgt mycket testosteron då och då i mtb-lopp. Framförallt i starten - jisses vad grabbarna bufflar, knuffas och tokstressar. Jag vet att jag kommer cykla om de flesta efter några kilometrar, ändå cyklar de som om det inte fanns en morgondag, många av dem. Två gubbs gjorde en synkroniserad otb (over the bar; alltså en snabb vurpa över styret på cykeln) TOTALT i onödan. Tack och lov gick det väl.

Mia deltog idag i ett stafettlag och körde första sträckan där. Hon var nöjd om än lite irriterad på den tekniska oförmågan i leden. Chris, som är tokpeppad på att utmana sig själv rätt tufft nu för tiden, körde hela Lida Loop; alltså tre loopar och 65 km. Det här genomförde hon på den grymma tiden av 4.01 vilket är tokbra! Mitt lopp var double loop och 44 km.

Väl i mål, efter dusch av både mig och cykel, såg jag i resultatlistan att jag placerat som bästa dam i klassen double loop. Detta trots en felkörning vid målgång på ca två minuter.

Lida friluftsområde är ett imponerande ställe - ett sådant man önskade att varje kommun och stad skulle ha tillgång till. Där finns ett oändligt antal stigar och slingor att motionera på. Även ett fint bad vid stranden av sjön. Där finns en lekpark / hinderbana för barn och en styreträningsdel lite längre upp på området. Tillgång till dusch och bastu finns och även ett världshus där man kan äta och fika. Fenomenalt.

Själva tävlingen Lida Loop har blivit en favorit för mig. Jag gillar utbudet och valfriheten i sträckor och klasser. Dessutom gillar jag lopporna; tre stycken inte helt likadana loopar som innehåller en bra mix av singletrack och snabbare, återhämtande grusvägar. Jag uppskattar fram för allt att singeltracklederna faktiskt bjuder lite utmaningar. Slutet av första loppen samt början av andra är riktigt kul körning över bergsknallar och rötter i ganska knivig terräng. Sånt gillar jag.

I mål bjuds man på lunch; tjockkorv med potatissallad och salsa. Inte så dumt efter många mil i leran :) Hela startområdet är fint och ovanligt effektivt och välsmort. Som alltid önskar jag mer utställer och mer försäljning - sånt är kul. Lida Loop tar fram an supersnygg tävlingströja varje år; en sån man bara MÅSTE ha. I år var den megasnygg. Tyvärr missade jag att köpa förra årets retroinspirerade tröja i vitt, svart och orange, men den köpte Niki nu idag; de udda storlekar som var kvar från förra året.

I övrigt är det extra kul att ha familjen med sig. Jag fick en enorm energiboost av att se dem och bli peppad av dem  efter ett varv i spåret. Också supermysigt att få välkomnas in i mål av dem allihopa. Jag tror dessutom att det är bra för barn att få vara med i sådana miljöer; att det är inspirerande också för dem att se hur positiv idrott och sportslig vänskap ser ut.

Tja; tack Lida Loop - det kanonbra, precis som förra året. Jag är riktigt sugen på att återkomma och kanske sikta på fulla äventyret med 65 kilometer att avverka.

Mtb som en metafor för livet

"Se vart du ska och trampa, trampa, trampa." Det var det enklaste och bästa tipset vi gav vid upprepade tillfällen till deltagarna på vår mtb-kurs i våras. Ett superbra tips för #mtb som är lika gångbart i resten av livet. 

Se vart du ska innebär att hålla fokus på målet. Eller målen, och du har flera. Veta vad du vill i livet och ha en plan för hur du ska komma dit. I mtb är det viktigt att lyfta blicken och inte stirra ner på alla hinder precis framför dig. Risken med att stirra sig blind på närliggande hinder är att du tappar fart och får svårare att manövrera, samtidigt som hindren tycks växa i storlek, ju mer fokus du ger dem. Men eftersom vår hjärna är så fantastisk att den redan tidigt registrerat hur vägen ser, kan du tryggt lyfta blicken och lita på att hjärnan har en klar plan för hur du ska komma över och förbi.

Likaså kan det vara i olika situationer i livet. Hinder på vägen råkar vi alla ut för då och då. Frågan är hur stort fokus du lägger vid dessa? Låter du dig själv sakta in, tappa fart och bara se hinder? Eller lyfter du blicken, behåller farten och fortsätter hålla fokus vid dina mål? 

Hur bra mål du än har behöver du också kraft och rörelse framåt för att komma dit vill. "Trampa, trampa, trampa" innebär i mtb att du får fart med dig som bär över stock och sten, förbi hinder, uppför branta backar. Det blir avgörande att fortsätta trampa och lita på att det kommer att fungera, när du är ute i skogen och cyklar. Detsamma gäller i andra situationer. Hur bra ditt mål än är, kommer du aldrig dit utan kraft och fart. Utan driv. Och hur bra driv och krav du än har, kommer du aldrig dit du vill, om du inte har ett mål. Då kommer du fort .... nånstans. Förhoppningsvis till en bra plats...  För att nå dit du vill, behöver du fortsätta ta det ena steget efter det andra för att nå dina mål. Så se vart du ska och "Trampa, trampa, trampa." 

Ny lyckomaskin

När jag fyllde 20 fick jag min första egna symaskin. Då hade jag slitit hårt på mammas Husquarna sedan förskoleklass och då jag flyttat hemifrån var det dags för en egen. 

Alla behöver en symaskin kan jag tycka. Jag har alltid varit intresserad av att sy och har under perioder tom sytt på beställning. Klänningar, jackor och annat kul. Det största jag gjort var att sy min egen bröllopsklänning. Jag var gravid i vecka 30 när jag gifte mig så det var en utmaning att få till. Men också otroligt roligt.

Nu för tiden syr jag bara ibland. Tyvärr. Jag är övertygad om att det skulle göra mig till en lyckligare människa om jag fick sy lite oftare. Här om veckan tog det emellertid stopp. Efter 21 års trogen tjänst, brann en motor i min maskin upp. Inget mera sy på den. 

Därför känns det nästan heligt att packa fram min nya vän; en Brother. Allt är nytt. Oanvänt och fungerande. Sakta, sakta packar jag upp alla små paket, skalar av plast och tejp och försöker förstå hur man gör; hur vi gör, framöver. 

Välkommen min nya lyckomaskin.