Som i en saga

Kände mig delaktig i sparkontot igår då jag var rejält billig i drift. Den tyska (österrikiska) precisionen slog till med full kraft precis i den sekund vi hyrt skidor, skaffat liftkort och kommit upp på toppen. Kräksjukan! Precis där och då. O jisses, att ta sig ner var som ett helt eget litet helvete. Jag låg mest vid sidan av pisten. Var tredje sväng var det kört. Hela världen snurrade och det var bara vidrigt.  

Ja, så det vara bara till att åka hem och dra täcket över sig. Medan de andra stannade kvar i backen. Billig tjej! Fick inte i mig något att äta eller dricka alls. 

Inte kul. Glädjen låg i att de andra tillsammans hade det bra. 

Idag blev en revansch kan man säga. Idag var allt magiskt. En på miljonen-dag. Strålande sol från en klarblå himmel. Varmt och skönt och vidunderliga vidder. 

Jag är så otroligt stolt över barnen som klara sig så bra och fixar att kryssa fram mellan liftsystemen i backar av alla färger. De klarar att bära sin egen utrustning och de klarar en hel dag i backen. 

Det är något speciellt med att vara här den här årstiden. Det är vår nere i dalen men ändå superfin skidåkning och snörikt uppe på topparna. På väg ner mot liften åker man på transportsträckor som slingrar sig fram mellan hav av tussilago i de uppvaknande gränsländerna. smältvatten porlar ner i större och mindre bäckar och vattenfall. Det är verkligen som i en saga. 

Om alla andra dagar går åt skogen så var denna dag värt allt!

På topp!

Hotell Grand Europé

För ett tag sen såg vi en film som hette Budapest hotel. En otroligt fin film där scenografin var magisk. Den innehöll helt makalösa bilder från ett magnifikt men förfallet gammalt kurbadshotell. Se den om ni gillar vackra och märkliga filmer. 

Självklart kunde bästa Niki snoka reda på ett Budapest hotell till oss, fast i Bad Gestain. Döm om min förvåning när vi kommer fram till vårt boende och det visar sig vara ett majestätiskt sekelskifteshotell som definitivt har sin storhetstid i en svunnen tid. Vi kliver in genom en gigantisk, tung ekport och kommer fram till en tjusig men helt ödelagd reception och entré. Är vi själva här? Det verkar så. 

Jag har smugit runt och förälskat mig i alla gamla vinklar och vrår. Förfasat mig över att det inte tas om hand. Drömt om att få ta om hand. Jag bara älskar det här hotellet, på ett speciellt sätt. 

Den där stora terassen med tre dörrar - där bor vi :)

Barnen mår som kungar här. 

Som från en svunnen tid.

Och jag undrar - hur såg det ut här en gång i tiden? Vem bodde här då?

Titta! Så tjusigt omsorgsfullt. 

Fallhöjd. Det krullar sig i tårna och hisnar i magen. 

Fönster. Vackra fönster. Ut mot byn i dalen. 

"Vad är det där" undrar barnen. 

Utsikten!!!

Byn. Vägen. Alperna.