AnnaPT
måndag 20 januari 2020
Karusell
måndag 29 januari 2018
Om att åldras
Vi kom in på ämnet att bli äldre och hur spännande det ändå är. Vi kunde enas om att det hittills bara känns som en enorm fördel att blir äldre och därmed mer klok, erfaren och få allt bättre koll på livet; vad man vill och inte inte vill. Vad som känns viktigt och vad man kan strunta i. Det är ju coolt.
Jag kan tycka att jag har lärt mig så oerhört mycket hittills i livet, inte minst av de utmaningar som kommit i min väg. Barnen är en enorm utmaning så klart. Även att ha ett förhållande är en utmaning. Och att driva företag. Att navigera i det sociala. Att hitta fram till något bra och givande i yrkeslivet. Jag är på riktigt bara glad och tacksam över alla lärdomar. Det hade varit enkelt att kalla många av dem för misslyckanden, men jag tror inte på det där. Jag tror verkligen att allt är ett lärande och att vår livsresa är ett enda långt lärande. Att det är de som är meningen liksom. Att det är utmaningarna som slipar fram vår personlighet och om vi är modiga nog att fortsätta utsätta oss för misstag och utmaningar, så slipas vi sakna med säkert till den diamant vi är ämnade att vara och vi gnistrar och lyser med det unika sken med vilket vi var tänkta att lysa upp världen.
När det kommer till det yttre åldrandet, kan jag inte låta bli att vara nyfiken. Vad har livet tänkt för mig egentligen? Hur var det tänkt att jag skulle åldras? Vilka rynkor kommer att berätta mitt livs historia? Vilka ärr? Vilka kroppsmönster?
Jag färgar mitt hår regelbundet, för att inte känner mig redo att "go greytop" just nu. Ändå är det med nyfiken glädje jag målar upp en bild av hur livet tyckte att jag skulle se ut vid denna ålder. Två grå slingor av hår vid tinningarna och tilltagande gråa inslag här och var. Melerad liksom.
När jag var yngre tänkte jag alltid att när ålderstecken kommer, opererar jag mig. Tveklöst. men just nu är nyfikenheten störst. Kanske kommer en dag när jag inte längre är nyfiken utan bara less. Jag har ingen aning. Framtiden och generna får utvisa.
Jag har noll problem med att folk opererar sig till det yttre; varför inte se till att gör det precis det man vill med sitt liv. Jag har träffat så många människor och så många kroppar. Vissa har lagt till, dragit ifrån, lyft, förändrat och fixat till. Jag tycker det är precis lika okej som alla andra val människor gör här i livet. Det är personligt och vars och ens fria val.
Där i bastun i fredags kom vi in på det faktum att varje dag vi åldras, trots allt är en gåva förunnat inte alla. Vissa hade givit precis vad som helst för att få finnas kvar. Lite till. För att få åldras. Jag tycker det är en enormt fin tanke att ha med sig varje dag. Det finns inga garantier. Livet är här och nu. Och VARJE DAG är en gåva. med eller utan tecken på et liv som levts.
/ Anna :)
tisdag 12 december 2017
Stay cheap
Just nu väldigt inspirerad av ”Portionen under tian” av många skäl. Vi behöver bli mer resurssnåla om vår värld ska överleva. Och vi behöver äta mer grönt för att må bra. Och dessutom, som en klok person sade en gång ”Varje måltid måste inte vara en bal på slottet”. Därför följer jag med intresse instaprofilen @portionenundertian med hashtaggen #staycheap Gör det du med.
söndag 26 november 2017
Tacksam
Idag är en dag då känner mig lite luddig; på insidan. Jag känner mig lugn, lite långsam; varm och glad. Påmind om det där som är viktigt på riktigt. Det är ju i och för sig rätt många saker som är det. Viktigt. Men det fint att göra det vi gjorde igår. Vi tog oss tid att ses och samlas kring ett bord, med många levande ljus, en hel del mat och dryck och hög volym på både prat, stim och musik. Det var trångt och mysigt; mycket liv på liten yta. Vi berättade saker som behöver berättas. Lyssnade på varandras berättelser. Delade vad vi känner tacksamhet för. Lyssnade och inspirerades av andras tacksamheter. Så uppfattade jag det i alla fall. Och jag tycker det är så himla fint och mysigt att få lyssna på andra människors upplevelser. Mer än det där man hinner med när man bara ses i förbigående. Prata. Dela. Reflektera över hur vi alla är så lika. Och olika. Vi knatar alla på i våra små liv och känner ömsom med- och motgång. Vi har alla våra stunder av lycka och även problem. Det som är en utmaning för en person är problemfritt för en annan. Och vice versa. Jag tror på riktigt att vi borde ses oftare och prata så öppet som möjligt om våra upplevelser av världen. Utan att döma eller värdera. Jag tror att det hjälper oss förstå världen och oss själva. Och om den förståelsen leder till en mer lugn och trygg känsla då blir vi mer kärleksfulla människor. Och kärleksfulla människor kommer att revolutionera värden. Så; ja - fler sammankomster, helt enkelt.
lördag 25 juli 2015
Blessed
lördag 18 juli 2015
Surreal
Lunchen är serverad uppe hos familjen Tramontana.
tisdag 7 juli 2015
Etapp sex; Wien till Senj
When in Vienna
Senare, när vi checkat in på vårt hotell, tog vi en kvällspromenad ner på stan och igenom i stort sett hela Wien. Elias var trött och jag hade höga klackar, så man kan lätt säga att det blev en timmes träning att gå med honom på axlarna i klackskor.
Vi skulle bara hitta en snygg men enkel pizzarestaurang eller liknande och hur osannolikt det än låter, så gjorde vi inte det. Vi gick och gick och såg och såg, men inget bra matställe fann vi. När vi tillslut kom tillbaka till hotellet, visade det sig ligga granne med PRECIS det vi sökt; en kvarterskrog med vedeldad snyggpizza.
Aldrig kommer någon av oss att glömma den hungriga kvällen. Dagen efter gjorde vi Wien på riktigt. En tjusig morgonkaffe på ett fint torg, promenad genom hela staden, wienserschnitzel så stor att den inte rymdes på tallriken; jättegod, och suuuupergod glass på ett torg nedanför statyn av Gutenberg.